Utgiven | 2003 |
---|---|
ISBN | 9187370379 |
Sidor | 831 |
Nästan på årsdagen efter utgivningen av Lundells senaste tegelsten har jag läst ut den och valt att berätta om den här. Han satt på bokmässan förra året och signerade boken, jag kommer ihåg att jag spanade på honom lite och funderade på att köpa boken där och då, men kön var för lång och så vill jag nog inte riktigt möta honom på bokmässan trots allt.
Jag önskade Frukosten i julklapp istället och har levt med den sedan julafton tills nu, då det snart är dags för dagensbok.com att inta bokmässan i Göteborg igen. Jag har läst boken sakta, jag har försökt få den att räcka länge och det var inte så svårt med tanke på omfånget. Jag ropar ofta i sängen, jag brukar läsa nån halvtimme där, efter redaktörstrykningar! Detta enorma material borde sovras, men ändå att låta fettet sitta kvar på köttbiten gör den saftigare och visst blir det saftigt det här, kanske för saftigt ibland, jag kvävs av detta projekt, men ändå; Lundell skriver så förjävla bra, han sitter på sin kulle och slänger skit på det mesta i sitt lilla land. Det är inte många som går fria bara, Thåström, nån till och ordet fitta:
Fitta lär vara ett ord med samiskt ursprung med betydelsen ”fuktig äng”
Blir inte bättre än så
Boken är en slags dagbok, naken och avskalad, författaren står framför oss med sina tankar. Ja, ni hörde rätt, det är nästan 900 sidor med Lundells tankar, åsikter och funderingar, minnen, filosofi, kvinnor, debatt, media, skivinspelning (Club Zebra) och ja allt, hela paketet. Det är självmotsägande, det är drygt ibland, men det är framför allt väldigt mänskligt. Och jag får ligga och skratta förlösande om igen.
Det är inte en av hans bästa böcker liksom skivan Club Zebra inte är en av hans bättre, men skivan liksom boken mal på tills man måste acceptera den som en del av ens verklighet och sann konst vad nu det än är.
För mig är Lundell befrielse, han är ”svenskheten” personifierad, samtidigt som han också är svenskhetens kris personifierad. Han är socialdemokrati. Jag tror det är därför folk kan uppröras så över honom, liksom det är därför han har sådana anhängare, både de där stjärnögda flickorna och vilsna pojkarna längst fram. Jag hör till fansen, jag har släppt in Lundell och låtit honom forma den ”svensken” i mig.
Jag har lärt mig mycket hur jag skall bete mig i detta land av honom och om jag nu inte längre lär av honom lika direkt, jag har andra fadersfigurer nu, men han var en förut när min far inte räckte till. Nu ser jag i honom arbetarklassen och klassresenären som inte är nöjd, ett handikapp och en tillgång beroende på situationer. Han har gjort det till sitt trumf, han ställer sig själv utanför och är sin egen, trots att han inte är det alls. Han har sin Hemingway och Kerouac och sin Dylan sin Neil Young med sig, det är bara så man kan stå själv, det är så man kan växa. Han brer ut sig i lilla landet Sverige med rötter i det anglo-amerikanska.
Denna dagbok full med det som finns i en människas liv, minnen och ett enda pumpande nu, är stundtals verkligen läsvärd och underbar och ibland dryg och tråkig, den förändras ständigt. Rösten verkar vara samma Lundell förutom ibland då han drar ner ljusen och skapar en stämning och kursiverar texten och berättar sin barndom svidande vackert. Nästan som: Titta vad jag kan! Nästan som pastischer.
Boken är inget måste för alla, men den är som livet, man kan leva det eller man kan låta bli och jag skulle aldrig kunna se mig i spegeln om jag lät bli, så jag rockar på i den orddjungel som Frukost på en främmande planet är.
Publicerad: 2004-09-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-27 22:33
16 kommentarer
Du låter så lycklig så man har bara inte hjärta att protestera.
#
Jack då? Kul, Klassiker, Kult..
#
Hm.
#
Man får protestera och visst är jag kritisk också skrev att boken kunde bantas avsevärt eller jag menade det i alla fall, när jag ropar på redaktör.
Jack är inte min favorit bland Lundell böcker och så finns en länk till den boken det räcker väl.
#
Men jag ville ju inte protestera! När folk känner sig så där sköna som du gjorde kan man väl låta dem göra det? sa jag till mitt griniga jag…. Så du behöver inte försvara dig, Csabi! Tvärtom, du skrev som du kände med de reservationer du hade och det var precis som det skulle vara. Så det var en bra recension!!
#
Man tackar då och hoppas att den tillåtande filosofin brer ut sig.
#
Det är bra att Lundell styckar upp den vackra barndomsskildringen och låter den återkomma i boken. Det blir en fantastisk kontrast till övriga innehållet i boken. Man kan verkligen undra om Barnet, den oförstörde, oskuldsfulle äventyraren verkligen lever på samma planet som den vuxne författaren.
#
Har läst den här boken från tid till annan i ett år känns det som. Rejält tuggmotstånd. Väldigt intressant. Väldigt privat. Tar lång tid att läsa. Senare i år kommer en ny roman och två nya skivor med Ulf Lundell.
#
Jag tycker det vore intressant om Fredrik Welander på dagensskiva.com ser några beröringspunkter mellan skivorna och böckerna om de olika konstarterna befruktar varandra och i så fall på vilket sätt
#
Beröringspunkterna finns där. Ibland tydligt, ibland mellan raderna. För mig är det tydligast under nittiotalets början. Med romanen "Saknaden" och skivorna "Måne över Haväng" samt 3CD-liven "Maria kom tillbaka". Mellan romanen "Frukost på en främmande planet" och skivan "En eld ikväll" är det olika fragment som får mig att känna att de hör ihop.
Det här skulle någon kunna skriva en avhandlig om.
#
Tycker nog att han varit korstematiken trogen genom hela sin karriär, mer eller mindre ifos, starkast förefaller det ha varit under slutet av åttiotalet: "Tårpilen"/ "Det goda livet"/ "En varg söker sin flock"/ "Evangeline"/ "Utanför murarna".
Om man ser det såhär i efterhand så är det ju ett långt försök att bryta sig ut ur sin roll, mot något friare. Typ.
#
Ja, jag ser också tematiska paralleller mellan skivorna och böckerna. Förutom den lay-outmässiga likheten som finns hos En eld ikväll/Frukost på en främmande planet så tycker jag mig också kunna läsa in ett självbiografiskt tema som har med hans relation till sin pappa att göra i de båda verken.
Många kritiker har ju hävdat att Lundell skulle ha presterat bättre kvalité på sin konst om han ägnade sig åt EN konstform. Genom att att formge böckerna och skivorna (en eld ikväll/frukost på en främmande planet) med samma teknik vill Lundell kanske markera för omgivningen och för sig själv att hans kreativitet inte går att hålla isär utan flyter in i varandra opch måste göra det. Oavsett om omgivningen tycker att det försämrar kvalitéten.
#
Korstematik är väl i och för sig knappast ovanligt bland mångsysslare? Tror det är svårt att ta av sig låtskrivarhatten, sätta på sig författarhatten och skriva om helt andra saker än man gjorde fem minuter tidigare.
Se på Lundells idol Dylan t ex, som ofta återvänder till samma ämnen både i sina låtar, filmer och de få böcker han skrivit.
Eller jämför Paul Austers film "Lulu On The Bridge" med hans romaner. Eller Neil Gaimans romaner och serier. Eller Warhols målningar och filmer. Etc etc etc.
Just i Lundells fall känns det för mig (som i och för sig inte läst "Frukost") mer och mer som om hans romanskrivande har börjat influera hans låtskrivande. Allteftersom hans böcker blivit tjockare och mer självanalyserande har även hans låttexter blivit mer (i ordets rätta bemärkelse) episka, mer medvetet skrivna snarare än nedskrivna. Om ni förstår vart jag vill komma… mer en författare som skriver låtar än en låtskrivare som skriver böcker.
Äh. Jag får väl helt enkelt lov att läsa boken, kanske.
#
Sångerna på "En eld ikväll" är som små korta symbolladdade noveller. Så på sätt och vis är det nog Förattaren som skriver låttexter, precis som nämns av Björn. Men historierna på "En eld ikväll" är väldigt strama och "hårdkokta" Boken "Frukost…" präglas snarare av ett totalt utflöde. Väldigt expressivt, ostrukturerat och ocensurerat. Som en känslans reaktion på världen och tillvaron. "En eld ikväll" har ett mera statiskt förhållningssätt till världen och tillvaron, mer ett beskrivande/konstaterande av världen som den är.
Så på sätt och vis är de båda verken väldigt olika till sin stil och ändå har deeras omslag fått samma formgivning.
#
Återkommer ständigt till Ulf Lundells mångsidiga "Frukost på en främmande planet". Det är modigt, det är starkt, det är angeläget och det är samtid. Den 831 sidor tjocka boken, anmärkningsvärt nog utgiven på det lilla förlaget Schultz, utgör ett konglomerat av skilda slags texter, till formen mestadels dagboksliknande poesi – både personlig och samtidskommenterande; genremässigt kan den placeras in någonstans mittemellan Noréns dagbokspoesi, Stig Larssons sakliga poem och Göran Palms lyriska Sverigeepos. Kommer också att tänka på gamla dagboksskrivare som James Boswell och Samuel Pepys som ville dokumentera det mesta som omgav dem i deras liv.
#
Titeln "Frukost på en främmande planet" indikerar en rörelse, enförflyttning, en resa. Geografisk, tidsmässig, samhällelig och själslig. Precis som tidigare nämnts här ovan så är den Mark Twainska barndomsskildringen central för boken. Den är bokens ena pol, ett slags startpunkt för resan. Den fungerar också som klangbotten åt resten av bokens innehåll. Och vad är då resten av bokens innehåll? I stora generella drag är detförfattarens reaktion på hur han levt och lver sitt liv, hurhans liv kommit att utveckla sig. Det är även författarens reaktioner på hur samhället (stockholm, sverige, världen) sett ut och hur det har kommit att utveckla sig och se ut nu.Textengenomsyras av vrede och frustration och den vreden och frustrationen tycks ha skapats ur det enorma glapp som finns mellan bokens poler; pojken och hans värld – mannen och hans värld.
#
Kommentera eller pinga (trackback).