Nästan på årsdagen efter utgivningen av Lundells senaste tegelsten har jag läst ut den och valt att berätta om den här. Han satt på bokmässan förra året och signerade boken, jag kommer ihåg att jag spanade på honom lite och funderade på att köpa boken där och då, men kön var för lång och så vill jag nog inte riktigt möta honom på bokmässan trots allt.

Jag önskade Frukosten i julklapp istället och har levt med den sedan julafton tills nu, då det snart är dags för dagensbok.com att inta bokmässan i Göteborg igen. Jag har läst boken sakta, jag har försökt få den att räcka länge och det var inte så svårt med tanke på omfånget. Jag ropar ofta i sängen, jag brukar läsa nån halvtimme där, efter redaktörstrykningar! Detta enorma material borde sovras, men ändå att låta fettet sitta kvar på köttbiten gör den saftigare och visst blir det saftigt det här, kanske för saftigt ibland, jag kvävs av detta projekt, men ändå; Lundell skriver så förjävla bra, han sitter på sin kulle och slänger skit på det mesta i sitt lilla land. Det är inte många som går fria bara, Thåström, nån till och ordet fitta:

Fitta lär vara ett ord med samiskt ursprung med betydelsen ”fuktig äng”
Blir inte bättre än så

Boken är en slags dagbok, naken och avskalad, författaren står framför oss med sina tankar. Ja, ni hörde rätt, det är nästan 900 sidor med Lundells tankar, åsikter och funderingar, minnen, filosofi, kvinnor, debatt, media, skivinspelning (Club Zebra) och ja allt, hela paketet. Det är självmotsägande, det är drygt ibland, men det är framför allt väldigt mänskligt. Och jag får ligga och skratta förlösande om igen.

Det är inte en av hans bästa böcker liksom skivan Club Zebra inte är en av hans bättre, men skivan liksom boken mal på tills man måste acceptera den som en del av ens verklighet och sann konst vad nu det än är.

För mig är Lundell befrielse, han är ”svenskheten” personifierad, samtidigt som han också är svenskhetens kris personifierad. Han är socialdemokrati. Jag tror det är därför folk kan uppröras så över honom, liksom det är därför han har sådana anhängare, både de där stjärnögda flickorna och vilsna pojkarna längst fram. Jag hör till fansen, jag har släppt in Lundell och låtit honom forma den ”svensken” i mig.

Jag har lärt mig mycket hur jag skall bete mig i detta land av honom och om jag nu inte längre lär av honom lika direkt, jag har andra fadersfigurer nu, men han var en förut när min far inte räckte till. Nu ser jag i honom arbetarklassen och klassresenären som inte är nöjd, ett handikapp och en tillgång beroende på situationer. Han har gjort det till sitt trumf, han ställer sig själv utanför och är sin egen, trots att han inte är det alls. Han har sin Hemingway och Kerouac och sin Dylan sin Neil Young med sig, det är bara så man kan stå själv, det är så man kan växa. Han brer ut sig i lilla landet Sverige med rötter i det anglo-amerikanska.

Denna dagbok full med det som finns i en människas liv, minnen och ett enda pumpande nu, är stundtals verkligen läsvärd och underbar och ibland dryg och tråkig, den förändras ständigt. Rösten verkar vara samma Lundell förutom ibland då han drar ner ljusen och skapar en stämning och kursiverar texten och berättar sin barndom svidande vackert. Nästan som: Titta vad jag kan! Nästan som pastischer.

Boken är inget måste för alla, men den är som livet, man kan leva det eller man kan låta bli och jag skulle aldrig kunna se mig i spegeln om jag lät bli, så jag rockar på i den orddjungel som Frukost på en främmande planet är.