Recension

: Sedan stack vi staden i brand: en legoknekts dagbok från trettioåriga kriget
Sedan stack vi staden i brand: en legoknekts dagbok från trettioåriga kriget Jan Peters
2006
Ordfront
9/10

Dagbok skriven 1625-1649

Utgiven 2006
ISBN 917037208X
Sidor 206
Orginaltitel Ein Söldnerleben im Dreissigjährigen Krieg: Eine Quelle zur Sozialgeschichte
Översättare Åke Blix, Stefan Lindgren
Först utgiven 1993
Illustratör Jacques Callot m. fl.

Om författaren

Jan Peters, f. 1932, socialhistoriker vid universitetet i Potsdam, Tyskland, är specialiserad på nordisk historia, agrar-, storgods- och mentalitetshistoria. Som barn i en emigrantfamilj var han bosatt i Sverige 1938–1948, senare var han även chef på DDR-Kulturcentrum i Stockholm 1967–1970. Han pensionerades 1997.

Sök efter boken

För mer än femton år sedan köpte jag i ett antikvariat en bok, som genast fångade mitt intresse: Oscar Levertins "Studier öfver Jacques Callot". Den innehåller artiklar om den franske konstnären och etsaren Callot, skrivna av Levertin 1903 i tidskriften Ord & Bild. Boken är rikt illustrerad. Callot har blivit allra mest känd som skildrare av trettioåriga krigets elände, och det i sina två etsningsserier: "Les petites misères de la guerre" och "Les grandes misères de la guerre" ("Krigets olyckor" – i litet och stort format). Dessa utförde han under åren 1632 och 1633. Levertin skriver:

Dessa första genomtänkta framställningar af krigets fasor i den moderna konsthistorien skapade Callot, medan han såg sitt eget fosterland förvandlas till ödemark, medan han dagligen hörde berättelser om en framfart, hvilken inga känslor av mänsklighet hejdade, ohyggligheter, utöfvade på platser, kära sedan barndomen, och mot människor, hvilkas namn och anletsdrag mången gång voro honom välbekanta.

Nu är det inte om Callot detta ska handla, men eftersom hans bilder på flera ställen fått illustrera boken "Sedan stack vi staden i brand: en legoknekts dagbok från trettioåriga kriget" utgiven av Jan Peters, så är det naturligt att han finns med här.

Socialhistorikern Jan Peters bok innehåller en annan ovanlig och unik ögonvittnesskildring av trettioåriga kriget i form av en dagbok. Dagboken är skriven av Peter Hagendorf, en legosoldat, som deltog aktivt i kriget under många år. Genom stor tur och förmåga att knyta kontakter, lyckades han överleva under en tid då så många dog.

Dagboken är ett unikt dokument som varit okänt för forskningen fram till i början av 1990-talet, då Jan Peters hittade den i ett handskriftsarkiv. Av de aktörer som skildrat kriget, kommer de samtida ögonvittnesskildringarna enbart "från förnäma personers pennor, i synnerhet härförares." Och i källsamlingar som sammanställts för en bred publik kommer bara överheten till tals. Och då mest i brev. Dagböcker och egenhändigt gjorda levnadsbeskrivningar har sällan bevarats, ens om de skrivits av makthavare! Inte konstigt då att Jan Peters trodde att det måste röra sig om ett misstag när han hittade en referens om en soldats dagbok i en förteckning över Preussiska statsbibliotekets handskrifter. Själva handskriften hittade han sedan i Statsbiblioteket för preussisk kulturegendom i Berlin (översättaren har översatt bibliotekens namn, lite onödigt). Det måste ha varit ett magiskt ögonblick.

Det är spännande när Peters i detalj berättar om dagbokens utseende och skick: ett häfte i litet format, 11 x 8 cm (lätt att bära på sig) som Hagendorf antagligen tillverkat själv, där den ursprungliga trådbindningen fortfarande kan urskiljas, och med flera blad som saknas; hur första och sista bladet är särskilt smutsiga, med fuktskador i häftets undre del och med spår av mögel och rök. Vattenstämplar i pappret visar vid vilket pappersbruk pappret tillverkats.

Dagboken är skriven mellan 1625 och 1649 och upptar 80 sidor av Peters bok, inkluderade är då de många samtida bilder och kartor över Hagendorfs marschvägar, som illustrerar den. Troligtvis var Peter Hagendorf omkring tjugo år när han började skriva. Dagboken är, menar Peters, skriven utan litterära anspråk. Hagendorf har skrivit mest för sig själv, för efterkommande och kanske som minnesstöd för muntligt berättande. Det viktiga är här att trettioåriga kriget levandegörs på ett nytt sätt, ur en stridande soldats tanke- och känsloperspektiv. Texten är kärv, ofta knapphändig, det förekommer att han uttrycker känslor, men det sker inte ofta.

Soldatens namn, Peter Hagendorf, har kunnat fastställas, men man har inte med säkerhet kunnat fastställa varifrån han kom, möjligen från Magdeburg eller Westfalen. Hagendorf stred på den katolska sidan.

Det är verkligen bra att boken till slut blivit översatt till svenska och att denna ovanliga ögonvittnesskildring blir mer känd här. Och man kan anta att en svensk läsare tycker att det är extra intressant när Hagendorf berättar om just sina upplevelser av svenskarna i kriget, och om hur han en kort tid tvingades slåss på svenskarnas sida, sina tidigare fiender.

Det jag saknar i denna bok är en kronologisk översikt över krigets viktigaste händelser och slag. Det skulle ytterligare underlätta läsningen och öka förståelsen av dagboken. De kapitel som kommenterar dagboken, de som skildrar kriget, Sveriges inblandning och krigets villkor för soldaterna, tycker jag, trots att de är utförliga, ändå inte riktigt räcker till för att ge en tydlig helhetsbild av kriget.

Jag hakar också upp mig på något som står i kommentarerna om att Strassburg är det sista läsliga ortnamnet i dagboken. Men i slutet av denna finns inte detta ortnamn med. Förstår att man nog låtit dagboken sluta med den sista läsbara meningen, men det känns ändå som att jag har blivit snuvad på hur slutet av dagboken egentligen ser ut.

Som alla historieintresserade kan förstå, är detta en bok och en dagbok man kan studera länge, för att försöka förstå det som hände och varför. Man kan sätta sig in i hur länderna i Europa och deras gränser såg ut på den tiden, man kan fördjupa sig i hur människorna levde på 1600-talet, hur krig fördes då, vad människorna tvingades genomlida på grund av de politiska och religiösa motsättningarna och vad Gustav II Adolf och övriga svenska överbefälhavare med arméer hade för sig. Under trettioåriga kriget blev civilbefolkningen särskilt svårt drabbad, med nedbrända och plundrade byar och städer, mördad befolkning, våldtagna kvinnor, (kvinnor som krigsbyte var vanligt), förstörd skörd. Särskilt hårt angreps civilbefolkningen under krigets sista år. Detta leder genast tankarna till dagens krig, i vilka civilbefolkningen också drabbas så hårt.

Det brukar sägas att om man kan sin historia, så behöver historien inte upprepa sig. Man har lärt sig något och gör inte om samma misstag. Men när det gäller krigshistoria, frågan är om alla vill lära sig något av den historien. Krig verkar fortfarande, tyvärr, vara en naturlig del av mänskligt liv. Och något många gärna sysselsätter sig med.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2007-01-18 00:00 / Uppdaterad: 2007-01-18 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2352

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?