Recension

: Tretton dagar
Tretton dagar Clive Ponting
2003
Prisma
5/10

Nedräkning utan eftertanke

Utgiven 2003
ISBN 9151841576
Översättare Hans O Sjöström

Om författaren

Clive Ponting var under 15 år högt uppsatt tjänsteman vid det brittiska försvars-departementet. Han har skrivit flera uppmärksammade böcker, bl.a. ”The right to know”, ”Armageddon: The Second World War” och ”World history: A New Perspective”. Han är docent i statsvetenskap vid University of Wales i Swansea.

Sök efter boken

Varje krig har sina egna gåtor, sin egen mystik, mer eller mindre insvepta i historiens, eller kanske historieskrivarnas, rökridåer. Komplexa samband och människans inte alltid glasklara logik bidrar till mytbildningar och skeva sanningsbilder.

Vad gäller första världskriget kan man urskilja två för kriget tongivande gåtor, nämligen krigets utbrott och det efterföljande skyttegravskriget. Den senare företeelsen, slakten på västfronten, äger sin mystik i sin egen orimlighet; det är svårt att föreställa sig både mål och metod och omfattning.

Den första frågan, katastrofens politiska uppmarsch, är ett av historiens mest genomanalyserade skeenden. Inte bara av det faktum att den utlöste det dittills värsta kriget mänskligheten skådat (och i sin förlänging ett andra, ännu värre krig), utan också för att utgången så totalt stred mot de flesta parters intentioner och egentliga vilja.

Teorierna om ”skuldfrågan”, vem eller vilken stat som bör förpassas till historiens skamvrå, har avlöst varandra, alltifrån segermakternas endimensionella version till eftervärldens mer mångbottnande analyser, från brett uppdragna historielinjer ned till utsållade händelser. Men hur man än ser på saken kan man med rätta påstå att ett stort ansvar vilade på 1914 års politiker och diplomater.

Boken tar avstamp i mordet på ärkehertig Franz Ferdinand den 28 juni 1914, den ”gnista som tände krutdurken”, ett axiom som hamrats in i varje mellanstadieelev sedan urminnes tider. Denna händelse skildrar Ponting ingående, för att därefter vända uppmärksamheten mot det politiska och millitära läget i Europas länder.

Sedan vidtar en mycket noggrann redogörelse för de politiska beslut och diplomatiska turer som tog form under slutet av juli, allmänt kallad ”svarta veckan”. Ponting menar att krisen bara kan förstås utifrån en detaljerad redogörelse av enskilda personers (inter)agerande under veckan. De må ha varit upplåsta i sedan länge utarbetade mobiliseringsplaner och krigsstrategier, men skillnaden mellan denna kris och föregående (som lösts) finner han i individuella aktörer och stater.

Ponting förkastar alltså mycket av det som skrivits om ”skuldfrågan”. Det var inte allianssystemets predestinerade väg mot totalkrig, eller de ekonomiska och imperalistiska spänningar som rådde som ledde till krig. Dessa var förutsättningar, men de verkliga orskakerna finner han i enskilda staters agerande.

Det handlar i korthet om Serbiens aggressiva nationalism, om Österrike-Ungerns ovilja till diplomatiska lösningar och sist, men inte minst, Rysslands agerande i dess lojalitet med den storserbiska tanken. Om en enda händelse ska pekas ut som avgörande för utgången, är det beslutet om allmän mobilisering i Ryssland, en åtgärd som vidtogs utan, som det tycks, vidare eftertanke om dess katastrofala följder.

Detta är förvisso intressant, eftersom det friar Tyskland från det tunga ansvar segermakterna senare utdömde. Ur ett sådant perspektiv lades ”skuldfrågan” på helt enkelt på fel axlar, och den kollektiva förödmjukelse i det tyska medvetandet som utgjorde grogrund till andra halvlek i Europas inbördeskrig har sina rötter i en vanföreställning. Tanken är förstås inte ny, men delvis förklaringen.

Boken kan nästan läsas som en spänningsroman, så påtaglig och dramatisk är utvecklingen. Nedräkningen skildras dag för dag, mot slutet timme för timme, i Europas huvudstäder. Till bokens mindre förtjänsfulla sidor kan räknas avsaknaden av bilder. Jag hade gärna sett de otaliga politkernas och diplomaternas ansikten, det kanske hade underlättat att hålla reda på dem.

Mig veterligen har ”svarta veckans” diplomatiska aktiviteter inte förut beskrivits såhär ingående men samtidigt tillgängligt. Kanske kan den på det sättet hjälpa till med att korrigera segrarens version, som visats sig stämma dåligt överens med händelsernas faktiska förhållande. På den punkten är i alla fall många överrens.

Anders Edwartz

Publicerad: 2003-11-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-18 16:50

Kategori: Recension | Recension: #965

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?