Recension

: Vägen till Verdun
Vägen till Verdun Jan Ousby
2003
Norstedts
8/10

Slag i myt och verklighet

Utgiven 2003
ISBN 911301126x
Orginaltitel The Road to Verdun
Översättare Johan Erséus

Om författaren

Jan Ousby (1947-2001) var brittisk litteraturhistoriker.

Sök efter boken

Verdun en gång till, således. Få militära slag omger sig med samma mytomspunna ramverk som detta. Det finns andra platser på kartan som fått stå värd för minst lika kända bataljer: Somme, Waterloo, Stalingrad, Balaklava, namn som klingar undergång, vinst och nederlag, masslakt, triumf och total katastrof. Dessa slag definieras ofta i historieskrivningen utifrån vad de "åstadkom", om det så var en seger, en vändpunkt, en skådeplats för nya militära innovationer eller en katastrofal taktik.

Verdun har inget och allt av detta. Här fanns inga strategiskt viktiga platser att eftersträva, inga hotande militära installationer, ingen region att införliva. När västfronten på allvar gått i stå under 1916 utgjorde Verdun en inbuktning i de tyska linjerna, och som sådan kunde den gamla befästningen förvisso uppfattas som ett psykologiskt hot. Men sanningen var att forten föregående år tömts på både material och personal som skickats till mer behövande frontavsnitt. När tyskarna i februari 1916 gick till massivt anfall för att "döda så många franska soldater till priset av så få tyska som möjligt", var det ojämna styrkeförhållanden som rådde. Men, till fransmännens lycka, visste inte motståndarsidan om detta.

Resten är som det heter historia. Efter den första chocken mobiliserade Frankrike alla sina krafter för att försvara Verdun. Verdun "måste hålla". "Höll" inte Verdun var det fara å färde med hela den franska nationen. Under de tio månader långa stridigheterna som brukar kallas "slaget" böljade fronten fram och tillbaka som tidvatten på en strand. När allt klingade av framåt november hade ca 300.000 män dött vilket är ungefär en död varje minut i tio månader. Över det dubbla var skadade. Och fronten var återställd till sitt ursprungsläge.

Det råder en försvarlig mängd tvivelaktigheter, såväl politiska, strategiska som taktiska runt Verdun. Bortsett från att låta franska armén förblöda, fanns inga övergripande tankar med attacken från tyskt håll. Att till varje pris försvara Verdun, oavsett kostnader i soldatliv, tyder på något annat än några franska generalers militära fåfänglighet. Att förklara, eller i alla fall försöka förklara Verdun, kräver en vittomfattande analys historien och inte minst historieskrivningen i sig; ytterst är Verdun vad de överlevande vittnat om.

Jan Ousbys utgångspunkt är också den enskilde soldatens erfarenhet, eller "les poilus" (de ludna) som de kallade sig själva. Fotfolket, veteranerna, kanonmaten – och officerare på under- och mellannivå. D.v.s. de stridande. Men att sammanställa en sanningsenlig bild utifrån dagböcker, brev och framförallt memoarer utgör en grannlaga uppgift. Man får anta att sanningen friserats mer än en gång i ljuset av anfallsdoktrinens ovedersägliga sanning. Att överge en ställning för att skona soldater var detsamma som att postumt utnämnas till landsförrädare. Att dö av en kula i ryggen istället för i bröstet utgjorde den hårfina skiljelinjen mellan ynkrygg och hjälte.

I dagböckerna och breven tränger dessa konflikter fram, motsättningen mellan att delta i "något större" och krigets nakna verklighet. Detta "något större" som Verdun kom att bli förklarar Ousby genom en djuplodning i fransk historia. Han följer alla trådar som löper in mot fransk självuppfattningen. Det visar sig bli en uppvisning i nationell schizofreni: Här samsas allehanda föreställningar om Frankrikes ursprung, innersta väsen, uppgift i världen.

"Hon", d.v.s. Frankrike, uppfattas som madonna alternativt hora. Madonnan tänker de stora tankarna, går i bräschen för den nya världens ideal. Horan sviker folket, bringar organisatorisk katastrof och demoraliserar soldaten. Men över denna dualism svävar något annat, en övertygelse om Frankrikes själ. Som de Gaulle skriver i sina memoarer "Kort sagt kan Frankrike, som jag ser det, inte vara Frankrike utan storhet." Tänkvärda ord än idag.

Jan Ousby har åstadkommit en utomordentligt bra bok, en beskrivning av slaget som sådant och bakomliggande orsaker. Blir du otillfredsställd av enbart trupprörelser och ballistiska banor och dessutom vill få dig en ordentlig dos fransk historia, är det här en bok för dig.

Anders Edwartz

Publicerad: 2003-07-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-18 16:58

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #813

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?