Även om det här inte är någon rykande färsk bok, så är det typisk ledighetsläsning. Kriminalromaner hör hängmattan till en varm sommardag, lika säkert som de hör öronlappsfåtöljen till en kall novemberkväll.

Henning Mankell är de flesta redan bekanta med genom böckerna om kriminalkommissarien Kurt Wallander. I Danslärarens återkomst är den 55-årige polismannen utbytt mot en 37-årig dito. Istället för att äta skräpmat och lyssna på opera i bilen, som sin äldre kollega, våndas den yngre polismannen över en stundande strålbehandling mot cancer i tungan.

Stefan Lindman är kriminalpolis i Borås, och när han får diagnosen cancer tar han tjänstledigt från sitt jobb. Samtidigt får han reda på att Herbert Molin, pensionerad polis från Borås, mördats i sitt hem i Härjedalen. Lindman blir intresserad av den före detta kollegans död, och beger sig norrut för att ta reda på vad som hänt. Det blir en slags terapi för honom, ett sätt att fly sjukdomen. Och – tam, tam! – så har han blivit ordentligt insyltad i en obehaglig historia. Och javisst, han vet snart för mycket för sitt eget bästa.

Mankell försöker förankra sin berättelse genom att inleda med ett historiskt stickspår från 1945. Sedan hoppar han fram dryga femtio år i tiden. På det sättet vill han inbilla oss att det här är något mer än en sketen snutstory – här handlar det om nazistiska nätverk, global ondska och att inte mycket är vad det ser ut att vara. Det här greppet känns lite tröttande – i alla fall efter mer än fyrahundra sidor.

Naturligtvis följer denna kriminalroman de "oskrivna" men ändå tydliga normerna för hur en kriminalroman ska vara. Har man läst många kriminalare så känns det som att man genomskådar mönstret – fast man genomskådar ju inte mördaren, för då vore det en dålig kriminalhistoria. Mankells stil känns igen från böckerna om Wallander, även om han förnyat sig genom att byta till en yngre polisman och även har bytt distrikt.

Distriktet, ja. Nu är det inte längre i Ystad med omnejd buset härjar, istället får vi bekanta oss med Härjedalen i Danslärarens återkomst. På ett intressant sätt beskriver Mankell Sveg och Östersund med de ändlösa vägarna, de små samhällena, de få människorna, de vintriga fjällen och allt det där. Det är roligt, om det nu är rätt ord, att någon placerar de brutala morden och bestialiska dåden i den utrotningshotade glesbygden istället för som annars är brukligt i den kungliga huvudstaden eller någon av Sveriges alla idylliska småstäder.

Mankells språk är oklanderligt. Inte särskilt intressant, men sakligt och som man förväntar sig. Men, kanske är jag petig, visst skriver man väl "de" och inte "dom"? Detta "domande" hela boken igenom känns rätt störigt.

I övrigt en helt ok bok om man har lite tid att döda.