Henning Mankell har slutat skriva om Kurt Wallander. Ja, ni vet den där egensinniga, trinda polisen i Skåne som Ordfront förlag gjort sig stora på. Nu laddar Ordfront om med en ny skåning, denna gång en före detta polis författad av Willy Josefsson.

Baksidestexten lovar en spännande läsupplevelse genom "komplicerade och förvirrade händelser med oväntade kopplingar mellan IT-världen och kyrkan". Det låter ju som ett vinnarkoncept, allt som stavas IT är ju hett just nu. Men nej. Det här blir inte vad man tänkt sig.

Boken börjar lovande. Den pensionerade polisen Martin Olsson bevistar en kollegas begravning, och då kistan ska bäras ut ur kyrkan halkar en av kistbärarna så kistan far i marken och locket glider av. Där ligger inte en utan två döda kroppar… Samtidigt härjar satanister i kyrkorna kring Ängelholm. Olsson blir indragen i vad som visar sig vara en komplicerad historia. Som den gamla polis han är kan han inte låta bli att göra undersökningar på egen hand, och plötsligt vet han för mycket.

Man får en sympatisk bild av Martin Olsson, pensionerad polis från Ängelholm. Han är en lite tafatt och blyg ungkarl som äter fryst fiskgratäng uppvärmd i micron och längtar efter en kvinna. Hans kärleksliv är sorgligt, en liten kärlekslåga som kvävs lika snabbt som den flammat upp.

Det här är Willy Josefssons femte roman i serien om Martin Olsson, men skulle lika gärna vara den första. Har man inte mer rutin efter fyra böcker lär det inte bli bättre. Stilen är omisskännlig: så här skriver Mankell, med skillnaden att böckerna om Wallander är mycket mer rafflande, bättre skrivna och intrigen mer arbetad.

Men jag kan inte neka till att boken var underhållande, jag ville gärna fortsätta läsa när jag börjat. Dock uteblev de där riktiga aha-upplevelserna och den riktigt pirrande spänningen ville inte infinna sig. Nu kan det tyckas elakt att jämföra med Mankell, som enligt min åsikt är Sveriges just nu bästa deckarförfattare. Men det är svårt att bortse från böckerna om Wallander när utgångsläget är så lika.

Vissa små detaljer irriterar. Som att polishuset i Ängelholm varje gång det nämns föregås av adjektivet aluminiumgrå. Underskatta inte läsaren. Nämn färgen på polishuset en eller ett par gånger och läsaren minns det. Nu stör det istället.

Alla som bakat en sockerkaka vet att det finns vissa ingredienser man bör använda sig av. Enkelt sagt känns det som att där Josefsson borde använt sig av smör, har han istället tagit margarin, och det ger helt enkelt inte den rätta saftigheten.