Sverige för 50 år sedan var ett annorlunda land än vad det är idag. Halva befolkningen levde på landsorten eller i små samhällen. De flesta var, enligt dagens mått, fattiga. Klasskillnaderna var avgrundslika. Uppfattningarna om moral och heder skilde sig också från dagens Sverige.

I detta exotiska land utspelas Elsie Johanssons roman Mosippan, som är en fristående fortsättning på hennes tidigare bok, Glasfåglarna. Handlingen är förlagd till de första krigsåren på 40-talet, med krigshotet hängande över människorna och med den tyska permittenttrafiken rullande genom landet.

Städer och byar tömdes på män som skickades ut till beredskapsförband. Pojkar, åldringar och kronvrak blev kvar.

Här möter vi sjuttonåriga Nancy som börjar lämna barndomen och stiga in i vuxenvärlden. Hon bor tillsammans med sin far TåPelle, som hugger gengasved för brinnande livet, och en mor som är hemmet centralgestalt och som står för ordning och reda.

Nancy drömmer om en bättre tillvaro, ett riktigt jobb, men framförallt om den stora kärleken. Denna anländer också, tror hon, i form av en stockholmsstudent på tillfälligt besök i byn. Den första kärleken visar sig som så ofta inte vara den stora och det blir ett smärtsamt uppvaknande.

Elsie Johansson målar detaljrikt och inträngande med ett härligt språk som hon låter jagpersonen Nancy förmedla. Det är en lysande skildring av tonårsflickans frigörelse och drömmar, men samtidigt en historisk berättelse om Sverige i förändring. Den inblicken får läsaren alldeles gratis medan man njuter av Nancys lustfyllda sätt att berätta om sitt i grunden rätt trista liv.

Det lär komma en fortsättning, en tredje del av historien om Nancy. Och därmed också ett nytt avsnitt av folkhemmets historia. Missa den inte, men läs först Mosippan.