Recension

: Hon dansade en sommar
Hon dansade en sommar Per Olof Ekström
1978
Bra Böcker
6/10

Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati

Utgiven 1978
Sidor 244
Först utgiven 1949

Om författaren

Per Olof Ekström (1926-1981) debuterade 1947 med romanen Den ensamme, men fick sitt stora genombrott med Sommardansen (1949 – filmatiserad 1952 som Hon dansade en sommar). Ekström hann sammanlagt skriva ett 50-tal böcker – några av dem om Rumänien, där han under en period var bosatt – och drev parallellt med författarskapet jordbruk.

Sök efter boken

Få bröst är väl så ikoniska som Ulla Jacobssons (åtminstone det högra). På bild i Arne Mattsons filmatisering Hon dansade en sommar från 1952 har det där bröstet farit över världen som ett löfte om den svenska sommaren och den svenska synden.

Romanen bakom filmen hette ursprungligen – 1949 – Sommardansen och skrevs av den då 23-årige Per Olof Ekström. (Min loppisfyndade 70-talsupplaga har dock fått både titel och omlag från filmen.) Det är till två tredjedelar en melodramatisk tonårsromans mellan studenten Göran och bondtösen Kerstin, han nitton och hon sjutton år.

Han är på sommarferie hos en farbror på landet innan en plats på Teknis och en utstakad bana som ingenjör väntar till hösten. Hon är hårt hållen av sina religiösa gamla nuckor till mostrar. Gemensamt har de en obestämd längtan efter något annat – och så småningom förstås efter varandra. Hon vill bort från bygdens snäva synsätt. Han romantiserar gemenskapen och naturligheten på landet. Det kunde varit raka motsatser, men tonårsuppror och en viss vaghet gör alltsammans förenligt.

Nå, det var två tredjedelar, det. Till den sista delen är romanen en tämligen socialrealistisk skildring av svensk landsbygd i mitten av förra seklet, av avfolkning och klasskillnader och av maktkampen mellan bygdens stor- och småfolk. Göran med sin vita studentmössa är förstås på flera sätt en främling på platsen, men ger sig hastigt in i spelet om bygdegården i vardande. Ortens ungdomsföreningar är trötta på att ingenstans vara välkomna och bygger med gemensamma krafter egna lokaler. Kyrkoherden och hans svavelosande religiösa anhang gör allt för att sätta käppar i hjulen.

På så sätt är romanen naturligtvis också en utvecklingsroman där den unge Göran konfronteras med både idealister och krass egoism. Ekström kan lägga sida efter sida på tal om folkrörelsernas organisationsproblem och möten. Han är som bäst när han i marginalen tecknar olika småkaraktärers bevekelsegrunder och tvingar sin huvudperson att se saker ur flera vinklar. Göran upptäcker värdet i det alldagliga slitet för brödfödan på farbrorns gård och vad människor kan åstadkomma med gemensamma krafter och en smula kompromissvilja, men han får också uppleva människors inskränkthet, missunnsamheten och benägenheten att sluta leden och skjuta ifrån sig skulden när det gäller.

I slutänden kantrar melodramen över väl fullständigt och särskilt den kvinnliga huvudpersonen – om man ens kan kalla henne det – hanteras ovarsamt och enligt mallen. Mest blir hon det instrumentellt oskuldsfulla objektet för Görans lust och så småningom kärlek och jag pendlar mellan att känna precis vad författaren menar med lite otympliga utryck som att kyssas ”världsförglömmande” och att bli rent förbannad på den balansgång romantiska hjältinnor alltid tycks behöva gå – alltid vara precis rätt blandning av oskuldsfull och möjlig att förföra, alltid göra tillräckligt motstånd för att inte förlora huvudpersonens intresse och absolut inte visa den oskylda tillgänglighet som exempelvis den kodumma Sylvia, som med sitt uppriktiga intresse för Göran inte vinner annat än förakt.

Nog är Hon dansade en sommar en sådan där bok som med fördel kunde skrivas om också ur hennes perspektiv – som exempelvis Gun-Britt Sundström gjorde med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken i För Lydia. Jag associerar länge Göran till studenten Nancy möter en sommar i Elsie Johanssons Mosippan. En Kerstin i Johanssons gestalt hade varit en betydligt fylligare karaktär.

Det är någonting med de unga kvinnornas dubbla underordning i de här historierna som gör dem bara alltför lämpliga att offras i berättelsen om den unge mannens utveckling. Där Elsie Johansson sätter ner foten fladdrar Ekström lite tanklöst melodramatisk bara förbi.

Han gör det så lätt för sig. För nog är det betydligt lättare att förälska sig än att sätta ord på och hantera vart kärleken tar vägen sen.

Ella Andrén

Publicerad: 2010-06-25 12:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:56

Kategori: Recension | Recension: #3776

2 kommentarer

Det högra bröstet, skriver ni i inledningen. Förmodligen avses det vänstra!

Roy Andersson Oregistrerad 2014-01-18 12:47
 

Hm, ja, sett från hennes synvinkel är det ju onekligen det vänstra och det vore väl också mest korrekt att kalla det så. Men eftersom texten till stor del handlar om objektifieringen av henne är det kanske en poäng att det ur åskådarens perspektiv är till höger ..? :)

Ella Andrén Redaktionen 2014-01-18 13:47
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?