“Inget årtal i svensk samtidshistoria väcker så starka känslor som 1968″, börjar historikern Kjell Östberg sin bok 1968 – när allting var i rörelse.

För traditionellt konservativa representerar 60-talsradikaliseringen inget mindre än en kulturkatastrof. För en mer modern höger är det då “en hundraårig period av enastående ekonomiska framsteg och välfärdsutveckling tog slut”. Liberalen Per Ahlmark ser en epok att känna förakt för och några gamla 68-or, som journalisten Göran Skytte “mår illa, när jag tänker på vad vi som tillhörde ’den revolutionära vänstern’ skrev, sade och gjorde”.
Andra ser med saknad tillbaka på 1960-talet, “en värld som plötsligt och oväntat bröt igenom den smetiga sörjan av falska föreställningar”, eller menar att det nog fanns sådant man kan kritisera, men det som gjordes “var i huvudsak bra”.
Och i de efterföljande generationerna finns allt från bittra 60-talister som känner sig stoppade i sin karriär av “jätteproppen Orvar” till dagens unga radikaler som i spåren av filmen Tillsammans i realistisk anda diskuterar vad man till äventyrs kan lära av sin föräldrageneration.

Ja, perioden kring 1968 blir i Östbergs bok en påtagligt levande del av vår närmaste historia, något att förstå, förhålla sig till och ta lärdom av. Utan att bli överdrivet akademisk diskuterar Östberg orsak och verkan, likheter och skillnader mellan olika perioder av radikalisering i historien och mellan 68-radikaliseringen i olika delar av världen.

1968 – när allting var i rörelse har ett uttalat folkrörelseperspektiv och det som får symboliseras av årtalet 1968 definierar Östberg i själva verket som en utdragen radikaliseringsvåg som sträcker sig över nästan 20 år. Den perioden delar han så in i tre faser: “det liberala 60-talet” (decenniets första hälft), “det röda 60-talet” (andra hälften) och “det mångfacetterade 70-talet”.

Inte minst slutet är intressant. Hur kunde all denna vänsterkritik och allt vad det var plötsligt utmynna i borglig valseger 1976? (Gun-Britt Sundström skrev hjärtskärande om chocken i Bitar av mig själv häromåret.) Svaret är förstås långt ifrån enkelt.

Bortåt slutet av 1970-talet hade radikaliseringsrörelserna förlorat en mängd samlande symboler, både Vietnamkriget och många internationella förebilder och alternativ. Att decenniet sannerligen var mångfacetterat hade blivit bara alltför uppenbart.

En av huvudteserna i denna bok är att 1960-talsradikaliseringen, trots alla inbördes skillnader och splittringar kan ses som en social rörelse förenad av gemensamma upplevelser, organisationer och världsbild. När dessa sammanhållande element försvagas av yttre och inre tryck blir skillnaden till slut för stor mellan nyandliga grönavågare och militanta fackföreningskommunister, mellan radikalfeminister och homofoba stalinister. Rörelsen tenderar att upplösas i sina beståndsdelar.

Utifrån mobiliserade högern och Centerpartiet kunde spela stor roll i valsegern 1976 genom att håva in delar av miljörörelsen (de sparkar väl sig själva idag, kan man hoppas). Samtidigt gick den socialdemokratiska välfärdsstaten in i 1970-talets ekonomiska kris.

Det är lätt att göra sig lustig över 1968 års unga radikaler där de stod på barrikaderna på toppen av välfärdsekonomin och trodde att allting bara skulle kunna gå framåt. Men då glömmer man nog också att välfärdsstaten – tryggare sociala villkor, breddningen av högre utbildning, ekonomiskt stöd till studiecirklar, föreningar, tidningar och kultur av olika slag – var en förutsättning så god som någon just för radikaliseringen. Liksom med arbetarlitteraturen och tidigare vågor av vänsterintellektuella spelar utbildningsmöjligheter och ekonomisk trygghet en nära på avgörande roll.

Det är svårt att inte dra parallellerna när nuvarande regering smalnar till i utbildningsfållan, tar bort tidskriftsstöd, monterar ned de sociala skyddsnäten. Högern har nog lärt sin läxa av 1968. Man kan fråga sig vad vänstern lärt sig?