Recension

: Night Train
Night Train Martin Amis
1998
Alfabeta
4/10

Ett ordbajsande med bristande tempo och spänning

Utgiven 1998
ISBN 9177128079
Översättare Einar Heckscher

Om författaren

Martin Amis, f. 1949 i Oxford, är son till författaren Kingsley Amis. Efter examen från universitetet i Oxford erhöll Amis anställning som bokrecensent på The London Observer vilket ledde till redaktörsuppdrag hos Times Literary Supplement, The New Statesman och även hos The London Observer, där han ännu är verksam. Tidigare utgivna verk är bl a ”The information”, ”Time's Arrow”, ”Einstein's Monster” och ”Money: A suicide Note”.

The Martin Amis Web – Av James Diedrick, professor vid Albion College och författare till ”Understanding Martin Amis”.

Sök efter boken

Självmordet är som nattåget, som skyndar på ens väg mot mörkret. Man kommer inte dit så fort, inte med naturliga hjälpmedel. Man köper sin biljett och man stiger på. Den biljetten kostar allt man har. Men det är bara enkel resa. Detta tåg tar en in i natten, och lämnar en där. Det är nattåget.

Engelsmannen Martin Amis försöker sig på konststycket att som utanförstående europé skildra mord och självmord i storstads-Amerika. I berättelsens centrum står ett mord, eller självmord, och den som bragts om livet är den unga perfekta kvinnan, Jennifer Rockwell. Jennifer är som en gudinna, höjd över skyarna hos alla som träffat henne. Hon är allas favorit, fulländad med en kropp så vacker, på något vis besvärande fulländad. Förutom denna fysiska perfektion besitter hon dessutom intelligens, störtbegåvad forskardocent i astrofysik. Killarna? Ja, de svärmade kring henne som en katt kring het gröt. Och vad sysslar hennes far med? Jo, naturligtvis chef för kriminalpolisen.

I Night Train finns, inbegripet en vacker kvinna med tre kulor i skallen, alla ingredienser en hårdkokt amerikansk kriminalhistoria skall innehålla. Här finns storstadspolisstyrkan med utslitna poliser, flertalet villospår och utdragna påfrestande förhör i dunkla polislokaler. Historiens berättare, Mike Hoolihan, är polisen som får i uppdrag av sin polare kriminalchefen och tillika fadern till offret, att reda ut vad som har hänt och varför det hände.

Hoolihan besitter många både halvbra och mindre bra egenskaper. På grund av en alltför taskig lever är hon numera tvungen att avstå från spriten som tidigare var en stor glädjekälla. Att Hoolihan är kvinna är väl den stora skillnaden från den gängse hårdkokta kriminalstoryn. Dessutom är denna kvinna superblondin, med en kroppsbyggnad som enligt henne kan länkas samman med kraftigt politiserade feminister, och med övertydlig manhaftighet och brist på samvete sätter hon skräck i de flesta busen i stan.

Romanens utgångspunkt ligger i att skapa mening och sammanhang i en meningslös och ibland sanslös värld. Författaren tar upp en del intressanta funderingar kring den värld vi lever i. Hoolihan frågar sig varför och vem som begår självmord och påvisar några saker som man inte bör vara eller göra:

Arbeta inte i dödens närhet. Arbeta inte bland en massa mediciner. Var inte invandrare. Var inte en tysk som just stigit av båten. Var inte rumän. Var inte japan. Bo inte någonstans där solen inte skiner. Var inte en vuxen homosexuell: en av tre försöker. Var inte schizofren. Lyd inte de där rösterna i huvet. Var inte deprimerad. Upp med hakan. Och var inte man. Var inte man, vad du än tar för dig…självmord är en killgrej. Försöka är en kvinnogrej

Med andra ord, var inte som många är mest.

Night Train är uppbyggd kring tvetydigheter såsom frågan om det är mord eller självmord, är berättaren man eller kvinna eller frågan om detta verkligen händer eller om det är fiktion. Men detta är inte roligt. Varför blir ögonlocken tunga, som om valium intagits? Trots att den inbegriper alla delar i en kriminalhistoria, så blir det inte bra. Historien saknar framförallt action, det händer överhuvudtaget ingenting. Stundtals är det på gång att hända något, men brist på dramatisering gör att det hela faller platt. Vi har offer, eventuell gärningsman och lösaren av fallet, men där historien börjar slutar den också.

På pluskontot ligger den stilistiska förmågan, ordflöde och meningsuppbyggnad är vackert och sammanhängande rakt över. Men själva tempot uteblir. Spänning och laddning finns där inte heller. Det känns som en dålig långkörare på en kommersiell TV-kanal där fokus ligger på berättaren och inte på själva storyn. Seinfeld kan konsten att delge oss ett flöde av absolut ingenting, men i ett medium som kanske är mer tillåtande i sammanhanget. I romansammanhang är Night Train är ett ordbajsande med bristande tempo och spänning.

Camilla Wennerström

Publicerad: 2000-12-18 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-10 22:40

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #58

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?