Jag har läst någonstans att om man har läst en bok av Aarto Paasilinna så har man läst alla. Visst känns greppen och miljöerna igen i hans romaner men det är också dess styrka.

Jag har haft honom som resesällskap många gånger de senaste åren. Med böcker som Kollektivt självmord, Den ljuva giftkokerskan, Den ylande mjölnaren och De hängda rävarnas skog imponerar Paasilinna med att kunna slå undan fötterna på läsaren och överraska med en karg, svart finländsk humor och fantastiska skrönor fyllda med alkohol, kärlek och ond bråd död. Det är flera gånger som böckerna har lyckats locka fram det mycket pinsamma att man skrattar till för sig själv på ett fullsatt tåg.

"Min död kom som en fullständig överraskning för mig". Så inleds boken Hoppsan, jag är död!. Det hände nämligen som så att bokens huvudperson var alltför fokuserad på att spana in ett par kvinnoben på sin promenad så att han inte märker att han går rakt ut i trafiken, blir påkörd och dör ögonblickligen. Först blir allt svart men till hans stora förvåning så får han snart synen åter och svävar ovanför den döda kropp som för bara några sekunder sedan tillhörde honom. Nu är den borta och han måste börja lära sig att leva som det anstår en död person.

Något av det första vår huvudperson märker är att han numer kan förflytta sig med tankens hjälp och efter ett kort besök på bårhuset beger han sig till sitt hem för att något förväntansfullt följa hur hans fru ska ta emot dödsbudet. Aningen besviket men inte förvånat lägger han märke till att hon inte blir särskilt ledsen. Vår hjälte är ensam, död i en levande värld. Men ganska snart lägger han märke till märkliga folksamlingar lite här och var och förstår att det måste också vara de döda. Kan han kanske ta kontakt med dem på något sätt?

Det som följer härnäst är en fascinerande skildring av livet och av kärlek och vänskap efter döden, om rättvisa och hur de döda faktiskt kan påverka oss levande. Vår hjälte beger sig på en hisnande resa och träffar på såväl Jesus, som gamla stenåldersmän och presidenter. Nu är detta en humoristisk roman och ska väl betraktas mest som en stund avkopplande läsning men det är imponerande hur Arto Paasilinna bygger upp en värld för de döda och förklarar dess logik så det blir trovärdigt. Gång på gång dyker frågor om logiska luckor upp i huvudet på en som läsare för att bara några sidor senare få ett fullständigt exemplariskt och fullödigt svar på frågan. Det förklaras bl a varför det i eftervärlden inte är överbefolkat, man skulle ju kunna tänka sig att alla döda sen flera tusen år sen borde täcka jordens yta flera gånger om.

Detaljrikedomen är som vanligt hög i Paasilinnas romaner och när man väl har köpt förutsättningarna så kan man verkligen ta till sig historien. Det är såna små förklaringar som gör den här bokens stora styrka och för en liten stund så övertygas man om att det här faktiskt är en skildring om hur det faktiskt blir efter döden och problemen som kan uppstå i de avlidnas vardag. Är det till exempel moraliskt rätt att man som död blir förälskad i en levande och därefter hoppas att hon ska dö snart så man får träffa henne? Är det kanske så att det är en osund läggning överhuvudtaget att som död förälska sig i en levande, det kanske borde jämställas med nekrofili?

Ska man läsa en bok av Aarto Paasilinna i sitt liv rekommenderar jag främst Kollektivt självmord, vill man fördjupa sig mer i hans litteratur (kanske när man har tid efter ålderns höst) så är Hoppsan, jag är död! en av de första och bästa böckerna man ska sätta tänderna i. Det ligger nog mycket sanning i att om man har läst en av hans böcker så har man läst alla, men det är samtidigt ett faktum som är helt bedårande.