I den här boken samlar Eva Dahlgren ihop alla sina sångtexter som hon hittills skrivit. Varför ge ut dem i bokform? I förordet ger hon själv svaret på det:

Att läsa det sjungna, att plocka bort röstens vemod, ilska, passion eller ibland tomma likgiltighet, och ersätta den med min egen tysta inre ton kan ibland få mig att förstå texten på ett helt nytt sätt. Ibland kan den bli större, bredare och djupare. Ibland kan den falla platt till marken.

Och med de orden sammanfattar hon själv väldigt mycket av sin egen bok tycker jag. Somliga av texterna får en helt ny dimension; man upptäcker pärlor som annars har hamnat lite i skymundan för de stora "hitarna". Men andra faller just platt till marken. Inte för att det överraskar; allt som man skriver under 25 års tid kan ju knappast hålla samma höga klass.

Det genomgående intrycket är sorg. Sorg och ensamhet. Tomhet. Längtan efter kärlek. Som känslan i dessa rader, från sången "Älska mig": "jag målar min tavla om livets azurblåoch i djupen sänker jag kärlek lika med tvådet är bara drömmarmenmina drömmar är svarta som havenjag sjunker" Eller, som ett stycke ur sången "Du som älskar": "sådan var jagså tung av tomhetrunt mig var min hudsom vallgrav och mur mot all närhet"

Men det finns också åtminstone kortare stunder av lycka, av intimitet och närhet. I samlingen återfinner vi välkända sånger som "Jag klär av mig naken", "Ängeln i rummet", "Kom och håll om mig" eller "Vem tänder stjärnorna".

Texterna på engelska känns av någon anledning inte lika bra som de svenska. Är det att det är en yngre Dahlgren som har skrivit dem (samtliga är från slutet av 1970- eller början av 1980-talet), och att jag främst gillar de något senare sångerna? Det vore kanske ett bra betyg i och för sig, eftersom det betyder att Dahlgren har utvecklats till det bättre med åren (det omvända vore ju kanske tråkigare).

Men det finns många tidiga, svenska texter som jag tycker om. Som t.ex. från sången "Egoism": "hellrehundra mil bort och jag vet var du äränatt du är näraoch ändå intehär" Eller är det språket i sig som ger upphov till en barriär; att det är hennes sätt att skriva, eller mitt sätt att läsa engelskan som gör att det inte riktigt tränger in på samma sätt? Jag vet inte riktigt, men det är hur som helst här som jag tycker att några av de "platta fallen" kan återfinnas.

Är man en dyrkare av Eva Dahlgren är det här förstås en bok som man "egentligen" inte behöver eftersom texterna redan finns med på respektive skiva. Det är egentligen inget nytt som publiceras. Man kan, om man vill, ta fram alla skivor, och läsa igenom texterna. Men jag är nog benägen att hålla med Eva Dahlgren när hon skriver att det blir en annan läsupplevelse att ha texterna samlade för sig, utan musiken. Och hennes texter är starka nog att göra sig väl även utan musik.