Recension

: Djup
Djup Henning Mankell
2004
Leopard
1/10

Botten finns närmre än man tror

Utgiven 2004
ISBN 9173430692
Sidor 300

Om författaren

Henning Mankell föddes 1948 i Stockholm och växte upp i Härjedalen. Han är verksam som författare, dramatiker och regissör. Mankells böcker har översatts till fler än 40 språk, och hans mest kända böcker är kriminalromanerna om Kurt Wallander.

Sök efter boken

Det är en konst att skriva om en osympatisk person så att läsaren ändå känner empati. Dessutom är det svårt att bygga upp en historia så att det känns meningsfullt att läsa vidare om huvudpersonen är ett kräk. Djup har en mycket osympatisk huvudperson. Han heter Lars Tobiasson-Svartman men det som gör att jag får pina mig själv att fortsätta läsa är inte att han är ett kräk utan att han är så in i döden trist.

Lars är sjömätare inom marinen. Det uppdrag han ska utföra är att dra om en fartygsled genom skärgården under första världskriget. Han är en smula underlig som sover med ett lod av mässing tryckt mot bröstet om nätterna men att han ska utvecklas till en psykopat under resans gång skvallrar inget om. Det vill säga det hade inte låtit sig anas om det nu inte hade varit för det första kapitlet. I det befinner sig hans hustru på ett mentalsjukhus och det har gått tjugotvå år.

Jag har en åsikt som jag ofta hävdar. Om det inte finns en vits med att bryta upp ordningen på texten så ge f-n i det. Det här är visserligen en dålig historia. Huvudpersonen är psykiskt sjuk och det utan att jag förstår varför men det är ju inte alltid nödvändigt att veta. Dessutom kan jag inte heller se att det finns en vits med denna sjukdom för historien som sådan. Resultatet blir hur som helst inte bättre av att få veta att allt ska gå fel redan i det inledande kapitlet.

Det finns ett stoff som är intressant i denna bok men det berättas bristfälligt. Det handlar ju om tidigt nittonhundratal och om det stora kriget som ingen vet om det ska drabba Sverige eller inte. Det finns ju också det intressanta med tyskvänligheten och den skenheliga neutraliteten. Alla dessa ingredienser är ju där men de kommer ingenstans. Inte heller hjälper persongalleriet upp det hela. Det finns liksom inget som griper sig fast mer än den starka förvissningen om att allt kommer att bli dåligt för alla. Jag vet att det är förbjudet för recensenter att berätta något om slutet men när författaren redan har gjort det så kan det ju inte vara mycket att hymla med. Jag säger bara tragedi.

Det jag sammantaget kan säga är att Mankell ju kan skriva kriminalromaner och jag vet att han även har skrivit annat av värde. Denna bok hör inte till den kategorin och behöver inte läsas. Om Mankell-suget är stort så läs då hellre någon av Wallander-böckerna, men läs helst något helt annat.

Textutdrag (Visa/göm)

Åsa Pettersson

Publicerad: 2004-11-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 14:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1416

8 kommentarer

Stoft? Jag antar att du menar stoff?

P Oregistrerad 2004-11-12 12:13
 

Absolut. Tack!

Åsa Pettersson Redaktionen 2004-11-12 15:25
 

Jag är inget Mankell-fan, och har inte läst romanen ovan. Jag håller med om att det inte finns någon ursäkt för att gestalta tristhet genom att skriva tråkigt. Men i den senare delen förstår jag inte invändningarna. Vad menas med "dessa ingredienser är ju där men de kommer ingen stans"? Vart ska den hycklande neutraliteten komma? Dessutom är det väl ur rent litterärt hänseende inte alls fel att man tidigt ser en förestående tragedi? Utan att ta Mankell för mycket i försvar så undrar jag lite över recensentens syn på litteratur utifrån mina frågor.

Pantalone Oregistrerad 2004-11-12 17:22
 

Vad jag menar är mer att historien kanske inte hade behövt vara så trist om Mankell hade tagit de ingredienser han faktiskt plockar in i berättelsen till vara. Det jag gör nu genom hela boken är bara att vänta på att den ska ta slut och att allt ska gå åt skogen. Jag hade gärna sett att det funnits andra saker att hänga upp läsandet på. Naturligtvis kan det finnas en poäng med att ta ut saker i förskott men jag har svårt att finna den poängen i denna bok.

Åsa Pettersson Redaktionen 2004-11-15 14:07
 

Jag tycks vara en av de få i Sverige som anser att Mankell skriver som en kratta (bara Guillou är sämre) och kan aldrig komma ihåg någon av hans böcker efteråt. Intrigerna är konstiga och han vet inget om varför folk gör som de gör. Jag har alltså inte läst boken, men det låter som om han hade en sorts ambition att visa varför det blev som det blev (varför annars börja med "20 år senare"?) och så gör han inte det. Är det så du menar?

P Oregistrerad 2004-11-15 14:58
 

PS. Rubriken på recensionen är vansinnigt rolig.

P Oregistrerad 2004-11-15 14:59
 

Det är så jag menar, bland annat. Det finns ingen vits med att ha slutet i början på denna historia för det gör inte händelseförloppet som följer mer intressant eller ens mer läsvärt. Dispositionen är bara ett stilistiskt grepp och det är jag inte speciellt förtjust i.

Åsa Pettersson Redaktionen 2004-11-15 16:00
 

Det här är Mankells absolut bästa bok. Inledningen, det föruttagna slutet, är dessutom gripande och lagom surrealistiskt – precis som resten av boken för övrigt. Mankell brukar vanligtvis sakna mod när det gäller relationsberättandet, så att läsaren nästan får känslan av att läsa en tonåring som är rädd att behöva stå till svars för texten inför sin mamma. Av detta märks intet i denna roman varmed Mankell når helt nya höjder eller ”djup”.

Bengt Oregistrerad 2015-04-23 00:02
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?