Gästrecension

: Blood and champagne: The life and times of Robert Capa
Blood and champagne: The life and times of Robert Capa Alex Kershaw
2003
Pan Macmillan
7/10

Uppdrag: livsfarlig granskning

Utgiven 2003
ISBN 0330492500
Sidor 298
Språk Engelska

Om författaren

Alex Kershaw är författare till ”The Bedford Boys” och biografierna ”Jack London” och ”Blood and Champagne: The Life and Times of Robert Capa”. Han är bosatt i Vermont.

Gästinformation

Staffan Heimerson har sedan 1960 varit utlandsplacerad för omväxlande Aftonbladet och Sveriges Radio. Han har varit bosatt i femton huvudstäder i sex världsdelar och varit reporter i de flesta krig sedan 1969. Som bäste vän till Göran Kropp och Ola Skinnarmo har han ofta deltagit i deras expeditioner och för TV4 gjort en serie filmer om äventyren. Heimerson skriver just nu på sin trettioförsta, resp. trettioandra bok, den orienterande ”Drömmen om Frankrike” och den kåserande ”För gammal för att dö ung”. Han är 69 år och bosatt i Provence.

Sök efter boken

Ett par rader i boken om Robert Capa får mig att undra.

Det är 1938. Den unge mästerfotografen följer japanernas våldsdåd på plats i Kina. ”Hankow föll slutligen den 25 oktober. Men då var Capa redan tillbaka i Spanien och täckte det mest hjärtskärande skeendet i hans karriär: republikens slutliga nederlag.”

Vilken kille! Men hur? Jag menar, fotografen täcker på sidan 72 en av sin tids viktigaste krigsskeenden i ena ändan av jorden och på sidan 73 en ännu blodigare och mera gripande händelse i jordes andra ända. Vem tog initiativet till förflyttningen? Hur bar han sig åt? Det fanns väl inte reguljärt flyg mellan Kina och Spanien för sextio år sedan? Åkte han båt över världshaven? Vem betalade biljetten? Hur kommunicerade han med sin arbetsgivare – om han hade någon?

Detta är för en news-junkie viktiga frågor, som inte besvaras i en i övrigt detaljerad biografi med alltför många fotnoter och pratigt pretentiös akademiskt dokumenterande ton.

Det kan naturligtvis göra det samma. Huvudsaken var att Capa – denne äregirige, bohemiske, karaktärslöse och charmerande slyngel, rastlös, rotlös, kvinnoförförande, dödsföraktande – var på plats med sin Leica.

Men skildringen av den romantiske och romantiserade, pokulerande och pokerspelande ungersk-judiske flyktingens karriär som fotojournalist (fotografer kallade sig gärna så på fyrtio- och femtiotalen) får mig att fundera kring följande fenomen: Utrikeshändelser fångade läsare, redaktörer satsade på att skicka eliten av skrivare och fotografer till jordklotets mest dramatiska platser. Redaktioner vidmakthölls i världsmetropoler. Unga män och kvinnor med karriärambitioner och idealism drog sig till fronterna för att rapportera med egna ögon eller pejlade zeitgeist i Chicago och Chongking, Budapest och Buenos Aires.

Jämför med nu. Jämför med Sverige. Har vi sett ett enda svenskt medium knyta upp en reporter för att denne ska slå upp sitt tält i Darfur för att därifrån rapportera vår tids största humanitära katastrof? Ingen ung svensk journalist tror att det mödan värt att sätta sig i Kaukasusregionen – eller ens i Istanbul – för att rapportera omtumlande händelser? När det var krig i Bagdad tvangs Dagens Nyheter och SVT förlita sig på att en hygglig norsk jente skulle förbarma sig och rapportera till dem också. Tidningsledningarna tror inte ens på traditionella makt-, nyhets- och kulturcentra; praktiskt taget samtidigt avskedade Dagens Industri och Sydsvenska Dagbladet nyss sina veteraner i Paris.

Utrikeshändelser fångar inte redaktörerna. De ser varken nyttan, spänningen eller exotismen i dem. De tror att tittare och läsare delar deras likgiltighet. Världen börjar och slutar i Knutby.

Sannolikt har de rätt. För fyra år sedan hade svenska medier – teve, radio och tidningar – 57 korrespondenter. Nu är de 45. En reducering med 21 procent. Sveriges television har inte en enda korresponden i Asien; kanske har ingen berättat för Jutterström att både Kina och Indien ligger i den världsdelen. TV4 ska klara av hela världen med två man.

Nedmonteringen av utrikesjournalistik innebär att världen blir en vit fläck på svenskens karta.

Ointresset för utrikes händelser är inte spritt över hela världen. BBC har 250 utrikeskorrespondenter. Det finns fler korrespondenter i Washington än nånsin förr. Unga män med märkliga minoritetsspråk tar chansen att vara först på plats på orter med stigande nyhetsvärde; i Istanbul finns en stringer som skriver på frisiska för en tidning i Holland.

Den unge Capa fick chansen att jobba i en tid då även rika etablerade medier konkurrerade om bästa bilderna från krigsskådeplatser, befrielseskeenden och inspirerande hjälpaktioner som de flygningar som undsatte Berlin under den sovjetiska blockaden i fyrtiotalets slut.

Han var född Endre Friedmann. I tid flydde han som jude från sitt födelseland Ungern via Berlin till Paris och New York. Han beskrivs i boken med frasen ”Mannen som uppfann sig själv”. Tidigt förstod han att myten och ryktet kring honom var värt att vårda och skulle föra honom långt. Han var spenslig och elegant. Han lät alltid en cigarrett dingla i vänster mungipa. Han hade humor och lidelse och utstrålade sexull lust. Från tidens snyggaste skådespelare, Robert Taylor, lånade han förnamnet. Efternamnet knyckte han med lätt förvanskning från Hollywoods älskade komediregissör Frank Capra.

Han hade distans till sig själv, en ironisk inställning till den glamour han omgavs av och gav därför sin självbiografi titeln Slightly Out of Focus. Han var naturligtvis också cynisk, motsägelsefull och opportunistisk. Om konsten att med kameran fånga ögonblicket myntade han den vassa och så ofta citerade klyschan: ”Om dina bilder inte är tillräckligt bra har du inte varit tillräckligt nära.”

Själv var han alltid närmast. Kring hans mest berömda bild, tagen redan den 5 september 1936 i spanska inbördeskriget, ögonblicket då en republikansk soldat skjuts i en framstormning, råder dock dunkel. Kershaws biografi klarlägger omständigheterna och konstaterar att alla negativ före och efter den klassiska kortet är försvunna. Slutsatsen blir: Capa hade fejkat bilden.

Capa var med i första vågen av soldater som i juni 1944 stormade i land på Omaha Beach i Normandie. Han återvände snabbt till Storbritannien med bilder som blivit legendariska men tog sig därefter genast tillbaka till de blodiga frontlinjerna i Frankrike.

Författare som John Steinbeck och Theodore White stod senare i kö att få resa och arbeta med Capa. Han var med om att starta det aktade fotografkooperativet Magnum samtidigt som han gled runt på kapplöpningsbanor, söp i Hollywood och var charmör i eleganta salonger. Med sitt hjälterykte och sin sensualism hade han en långvarig romans med Ingrid Bergman.

När nu i samband med femtioårdagen av hans död Franska nationalbiblioteket ställer ut 300 Capabilder exploderar flosklerna om honom på kultursidorna. Den här till exempel: ”Han var det engagerade vittnet och den modiga reportern. Kriget hans verkliga älskarinna.”

Men lita inte på älskarinnor. Den 24 maj 1954, då fransmännen utkämpade sitt krig mot det självständighetstörstade Vietnam, tog Capa, styrkt av konjak, en risk för mycket. Under strider vandrade han längs en landsväg – än en gång på jakt efter Bilden. Han trampade på en landmina.

Capas gode vän Ernest Hemingway nåddes någon dag senare av dödsbudet i Madrid. Inte oväntat var det Hemingway som summerade Capa bäst:

Han var en god vän och en mycket modig fotograf. Det är tråkigt för alla att oddsen mot honom hann ifatt honom. Det är speciellt tråkigt för Capa. Han var så oändligt levande och det tar en lång hård dag för mig att tänka på honom som död.

Staffan Heimerson

Publicerad: 2004-11-13 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-03 17:13

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #1417

3 kommentarer

han skickade telegram och han åkte båt och tåg och någong ång flyg. Var han fick stålar ifrån vore det trevligt om han hade berättat.

Inte en hygglig norsk jente – en briljant norsk journalist.

P Oregistrerad 2004-11-13 07:36
 

håller med, hur kan man beskriva en kollega så nedvärderande som "hygglig norsk jente" ?

jp Oregistrerad 2006-06-20 13:26
 

Jag antar att han inte menade hygglig i betydelsen halvbra utan i betydelsen hjälpsam.

Pontus Oregistrerad 2006-06-21 10:14
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?