För Första världskrigets soldater torde det mest adrenalinstinna ögonblicket ha varit när de gick "over the top" (dvs. hivade sig upp ur skyttegravarna, ofta exponerade för bestrykande kulspruteeld). Andra världskrigets dito när rampen fälldes. Rampen satt oftast i stäven på en LCV (Landing Craft Vehicle) på väg mot Dieppe, Kreta, Guadalacanal eller som den 6:e juni 1944 – Normandies gråa stränder.

Soldaterna satt tätt packade i de kontainerliknande båtarna, stävande i krabb sjö. Fartyg, flyg och fiendeeld omgärdade deras färd. Rampens betydelse, på gott och ont, blev snart klar för manskapet:

I detta infernaliska dån och brak var det ett ljud som trängde sig närmare in på männen, som var mera skräckinjangande än alla andra – ljudet av kulsprutekulor som klingade mot båtarnas tvärt avhuggna stålstävar.

För många tog resan slut i samma ögonblick som rampen fälldes, och snart flockades liken på Omaha Beach. Även om den här bilden etsat sig fast som ett slags frimärke över upplevelserna på D-dagen, innefattade dygnet så många fler aktiviteter.

I Den längsta dagen får vi följa invasionen genom planering, uppbyggande och avfärd. De nattliga luftlandsättningarna är utförligt beskrivna. Likaså själva landstigningarna och upprättandet av de första brohuvudena mot slutet av dygnet.

I jämförelse med senare tids genomarbetade tegelstenar som femtio års forskning lagt grunden till, är Den längsta dagen mer som en vittnesskildring, ibland med andan i halsen som om Ryan kommit springande direkt från stränderna, ivrig att berätta. Det kan bli lite äventyrsmatiné över det hela.

Men i sina direkta ögonblicksbilder, både av Ryan och deltagare, som i textutdraget ovan, kommer nog boken nära de faktiska händelserna. Inte så olik Robert Capas klassiska bilder.