Har du sett Rädda menige Ryan (och då menar jag de trettiofem första minuterna) från första raden i en biosalong med stor duk och THX-ljud, kanske du håller med mig om att det är en av de mest gastkramande cineastiska halvtimmar som fastnat på film. Jag grävde in naglarna i stolskarmen. Krigsveteraner vittnade efter premiären: Precis så var det. Precis så var det nog också i HBO:s tv-serie Band of Brothers som visades tidigt i våras.

Realistiskt. Nära. Ur (den amerikanska) soldatens synvinkel.

Filmen och den uppföljande tv-serien kan därmed markera ett slags stilbrott i krigsfilmens historia, inte minst vad gäller kamerarörelser, men kanske allra främst ljudet. Plötsligt ven det lika verkligt i biomörkret som på Normandies stränder. Den traditionella krigsfilmens smatterband hade kompletterats med kulor som slog in i kroppar och klingande metalliskt av rikoschetter.

Två produktioner från USA signerade Steven Spielberg och Tom Hanks. Bägge med avstamp i de allierades invasion av Europa sommaren 1944 – Operation Overlord. Det kanske inte är så konstigt eftersom inledningen till det hela, själva landstigningen, har satt sig djupt i det amerikanska allmänmedvetandet, djupare än i britters, kanadensares och fransosers.

Genom en rad olyckliga omständigheter kom många amerikanska ungdomar att offras på Omaha beach. För Europas frihet och fred. Så ser i alla fall amerikanarna på det hela (det är nog den konkreta bild som kommer för många när det talas om Europas "skuld" till USA). Det stämmer i det första fallet men inte i det andra.

Europas fred, eller Tysklands undergång om man så vill, var något som den Röda Armén metodiskt ombesörjde på östfronten. Efter Stalingrad var det ingen hemlighet bland militärer i bägge lägren att det bara var en fråga om datum och till vilket pris. Men, hade inte västmakterna öppnat en andra front skulle Röda Armén rullat betydligt längre än till Elbes stränder och därmed införlivat betydligt större landområden bakom den järnridå som några år senare var ett faktum. Och det är där den frihet som västeuropa tillskrivit sig efter kriget kommer in.

Om upprinnelsen till allt detta handlar Avgörandets ögonblick (sic!: något krigs-slut-avgörande var det alltså inte frågan om). Man kan med rätta fråga sig vad två svenska militärhistoriker har för att än en gång skildra historiens kanske mest omskrivna militära operation. I förordet slås dock fast att mycket av den existerande litteraturen är begränsad, glorifierande, för subjektiv; segraren skriver historien och allt det där.

Ansatsen är alltså att leverera den objektiva och heltäckande bilden av invasionen. Men lyfter man perspektivet till en mer akademisk nivå, är risken stor att fastna i faktamalandets gytter. Förlustsiffror hit, tonnage dit. Militärhistorikern och forskaren i författarna gnuggar händer! Tyvärr är det lite för mycket av den varan även i Avgörandets ögonblick. Och detta trots inkallade ögonvittnen här och var. Det är ju ändå människor det handlar om, inte divisioner och förband som flyttas runt som vore det ett parti Risk.

Kort sagt, man förklarar invasionens anatomi men missar dess själ. Den senare kanske du hittar i Cornelius Ryans gamla klassiker Den längsta dagen.

Som Rädda menige Ryan fast på pränt.