Den unge fotografen Robert Capa kastar sig in i andra världskrigets kaos, och han stortrivs. Han hävdar i alla fall att han stortrivs. En ständig jakt på spänning, sprit och kärlek skildras med humor och inlevelse. Capas beskrivning av det hårda livet i fält blir i textens version ett klämmigt pojkboksäventyr. Sergeanten till höger om […][...]

Till skillnad från bildkonsten har fotografiet en nära och faktisk koppling till verkligheten, även om man inte ska förledas att tro att fotografiet är verkligheten. ”I filmer försöker man inte avbilda verkligheten. Man försöker avbilda bilden av verkligheten”, lär Stanley Kubrick ha sagt. En bildkonstnär (eller författare för den delen) kan föreställa sig sitt verk […][...]

Ett par rader i boken om Robert Capa får mig att undra. Det är 1938. Den unge mästerfotografen följer japanernas våldsdåd på plats i Kina. ”Hankow föll slutligen den 25 oktober. Men då var Capa redan tillbaka i Spanien och täckte det mest hjärtskärande skeendet i hans karriär: republikens slutliga nederlag.” Vilken kille! Men hur? […][...]

För Första världskrigets soldater torde det mest adrenalinstinna ögonblicket ha varit när de gick "over the top" (dvs. hivade sig upp ur skyttegravarna, ofta exponerade för bestrykande kulspruteeld). Andra världskrigets dito när rampen fälldes. Rampen satt oftast i stäven på en LCV (Landing Craft Vehicle) på väg mot Dieppe, Kreta, Guadalacanal eller som den 6:e […][...]