Martin Gelins avskedsbrev är en kärleksförklaring till det stora landet i väster. Eller är det? Här har han levt i mer än 20 år, gift sig och blivit medborgare. Han läser Don DeLillo, lyssnar på Aretha Franklin, åker till Texas för konserter med countryartisten George Strait och kan inte se sig mätt på den klassiska teveserien Twin Peaks.

Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.