En kvinna börjar förföljas av ett huvud som skapats av hennes egen avföring. Ett barn förs bort och spenderar sin barndom i en djup grotta där ett monster återkommande borrar in sin näbb i hans kropp och äter av honom. En kvinna vaknar upp blind och utan minne i en bil där det enda hon har att luta sig mot är en främmande röst och ett par kalla fingrar.

I Förbannad kanin gräver sig den sydkoreanska författaren Bora Chung in i mänsklighetens allra mörkaste vrår och rotar runt där med till synes obrydd blick. Det är märkligt, äckligt och magiskt: varenda en av de tio novellerna i samlingen existerar i verkligheter som på något sätt skevar. Ibland ligger verkligheten nära vår egen, men med avgörande skillnader: som i ”Momhada”, där en kvinna blir gravid av att äta sina p-piller under för lång tid, eller den avslutande novellen ”Återseende”, där de två huvudkaraktärerna kan se spöken. Andra noveller är ännu längre bort från vår vanliga verklighet, som ”Ärren”, ”Fällan” och ”Härskaren över vind och sand” – här tar Chung helt och fullt klivet in i sagans värld.

Trots denna spännvidd – från rena och skära skräckberättelser, via eftertänksamma reflektioner om mänskliga relationer, till skimrande sagor om monster och kungariken – binds novellerna naturligt ihop av flera gemensamma nämnare. Det märkliga och magiska är ett sådant tema, kroppen – vissa noveller skriker så kallad ”body horror” – ett annat. Ett tredje och mer övergripande tema är den kritik som riktas mot vårt samhälle och människan: hur vi jagar rikedom, ungdom och ära in absurdum och trampar på våra medmänniskor för att nå dit. Genom det fantastiska lyckas Chung visa på det allmänna, men också ge varje berättelse en upplösning som följer sagans lag: alla verkar i slutändan, med några få undantag, få precis vad de förtjänar.

Förbannad kanin är uppfriskande i sin variation och lekfullhet. Chung berättar om dessa märkliga människoöden med både med humor och hänsynslös rättframhet. Bilderna blir bärande och dröjer kvar efter läsningen: räven som blöder guld, vindskeppet som sveper fram i öknen, fostret som består bara av blod – och människan som växer fram i en av huvudpersonernas toalett, helt gjord av bajs. Man blir lika lycklig som äcklad av att läsa.