Ett telefonsamtal tidigt om morgonen. Modern meddelar bokens jag att hans halvbror, hennes son är död. Han känner inget, har inte träffat brodern på närmare tio år. Han lovar komma, springer till tåget med en bok i handen, för att möta upp sin mor i den nordfranska stad där brodern slutat sina dagar. Trettioåtta år.
Broderns hjärta har slutat att slå, levern och njurarna slutat att fungera, buken full av framskriden cancer. Hjärnan skadad av syrebrist. Modern får ta det slutgiltiga beslutet att låta sjukhuset koppla bort livsuppehållande funktioner.
Boken han har med sig Joan Didions Ett år av magiskt tänkande (2006). Han läser Didions tankar om den franska historikerns Philippe Ariès forskning om medeltida dödsmedvetande; om tecken på ens förestående försvinnande. Samtidigt liknar scenen inledningskapitlet i Främlingen (1942) av Albert Camus. Resan till den döda, känslor av alienation. Det praktiska tar överhanden.
I hans inre går som på repeat: ”Min bror är död.” Han förenas med modern och syskonen. Scenen som utspelas blir en metascen. Allt vad de gör, blir klichéer ur filmer, andras upplevelser. En trop på förhand regisserad.
Osorterade minnesbilder kommer för honom, han måste skriva för att få ordning på dem. Liksom i livet är i nuet att ”lära känna min bror var detsamma som att lära mig hata honom”. Han avskydde honom men vill förstå hans liv. I sexton episoder går han genom egna minnen och andras av brodern. Moderns ord om sin äldsta som den ”snällaste av alla mina ungar.” Kvinnor som brodern levt med vittnar om värme, generositet, passion men också värsta stök med våld och misshandel. En paradox omöjlig att förstå.
Ofta uttrycker författaren tvivel: ”Jag vet inte, jag vet inte.” Alla har fel och alla har rätt.
Brodern ansåg sig lida av sår från tidig barndom. En far som övergivit honom, en okänslig och våldsam styvfar, en mor som gick undan för sin makes skull, fattigdomen, grusade förhoppningar och drömmar. Var hela broderns liv ett ”verktyg i sårets tjänst”? Louis nämner den tyske psykiatern Hubertus Tellenbach som skrivit om att ”samla vilket bränsle som helst för att hålla sitt lidandes eld brinnande”.
Trots broderns ständiga missmod kunde han också visa grandios självsäkerhet. Han var i sitt esse i berusningens början, en populär festprisse. För att sluta i en storm. Med tiden nedgången. Halvkriminell i tunga, tillfälliga byggarbeten.
En annan psykiater som Louis lyfter upp är Ludwig Binsvanger och hans teorier om depressioner som får tiden att upphöra i och med att den sårade alltid lever i ett nu fyllt av det förflutnas vålnader. Att ständigt bära runt på oförrätter i ett ältande förtär tiden. Förtär framtiden.
Författaren ställer frågor i Kollapsen: varför lyckas vissa leva någorlunda hederliga, kanske till och med harmoniska liv? Trots sår. Eller tack vare? De tar sig upp, vidare. Andra går under. När börjar undergången? Vad är arv, miljö, gener? Socialt och ekonomiskt kapital? Anhöriga tvingas uppleva gränslöshet gång på gång – som på inga andra ställen än just inom familjen förekommer. De som levt nära missbruk vet. De som inte gjort det kan (och kommer) aldrig förstå. Naturligtvis möter Louis ständig kritik för att han skriver om sina närmaste. Får de här orden finnas?
Louis skriver i en fransk, sociologisk tradition: från Zola via Camus till Foucault, Bourdieu med flera. Han är brutalt ärlig. Han tar ett ämne, en person i gången och skärskådar tragisk manlighet och våldstradition. Början med sig själv i debuten som 22-åring. Idag tolv år senare sju autofiktiva verk som haft genomslag världen över och översatta till trettio språk. Omformade till pjäser. År 2023 gästade Louis Helsinki Lit och tog upp hur maskulinitet förstör män. I Helsingfors spelas för tillfället pjäsen Våldets historia på Lilla Teatern.
Édouard Louis är en viktig samtida röst.



























En kommentar
Låter väldigt spännande. Något jag måste läsa. Tack!
#
Kommentera