En man sa till mig en gång:
Det är inte genom att läsa böcker man lär känna ett land.

Hm, tänkte jag med tveksamhet. Personligen har jag haft litteraturen till stöd många gånger genom livet. Kanske borde jag ha frågat gentlemannen vidare, om hans uppfattning: Menade han att böcker gör läsaren verklighetsfrånvänd?

Tankarna som uppstått hos mig har i stället handlat om att jag kan leva mig in i familjeöden i andra länder och i andra kulturer. Jag kan slås av likheter som omger mitt eget liv eller min egen familjs historia. Eller helt enkelt tvärtom: att jag får någon uppfattning omkullkastad som gör mitt liv rikare.

Litteratur där krig fungerar som fond har många gånger en särskild betydelse. I högstadieåren högläste läraren i tyska B romanerna Ulrike och kriget och Ulrike och freden av Vibeke Olsson. Det var omvälvande att känna sympati för en flicka som valt ”fel” sida (alltså en tysk flicka som var medlem i Hitlerjugend). Än idag bär jag med mig häpenheten över det komplexa budskapet i dessa ungdomsromaner och jag önskar att fler politiker fördjupade sig i skönlitteratur med krig som fond. Inte bara för påminnelsen om att krig är förfärligt och borde undvikas till varje pris. Utan också för möjligheten att hitta berättelser om hur människan hittar kraft att fortsätta. Någon föds på en plats men ett krig tvingar till flykt. Livet måste fortsätta på en annan plats än där någon är barnfödd. I en del fall uppstår fysiska rus och barn blir till. I andra fall fortsätter de utsatta människorna med fredliga aktiviteter: sätter upp teaterpjäser, läser böcker, eller samlas över gemensamma måltider.

Sådana iakttagelser gör jag i läsningen av Mannen som läste böcker av Rachid Benzine. Här får jag inblick i en familjs strävsamma liv i flyktingläger och på Gazaremsan.

Den inledande berättarrösten tillhör en fransk bildjournalist. Tiden är runt 2010 och platsen är Gaza stad. Fotografen har från sin redaktion uppdragits att ta dramatiska bilder på raserade hus men själv önskar han ta en bild av bokhandlaren som sitter utanför sin butik och läser. Bokhandlaren ger inte sin tillåtelse. Han kan däremot ge fotografen lov till en bild om han lyssnar till bokhandlarens historia.

Tidslinjen i bokhandlarens historia motsvarar palestiniernas liv från år 1947 fram till nutiden. Palestina som i spåren av Israels grundande helt enkelt upphört i och med att tvåstatslösningen aldrig uppfyllts. I årtionden har nyheterna rapporterat om hur palestinierna fördrivits från den plats där de brukat sin jord och bedrivit handel i generationer. Människor med familjehistorier om förintelse från andra världskriget fördriver nu sina landsmedborgare till ett liv i flykt.

Den här romanens språk är mjukt trots smärtsamma scener som varje nyhetskonsument redan känner till. I mina ögon har författaren lyckats balansera allt som krossas med människors hopp. Vapenförsedda händer kan inte fylla människorna med ljus men det kan kulturen, där litteraturen är ett av möjliga uttryck.

Verkligheten i ett annat land kan mycket väl fångas mellan pärmarna på en bok. Jag kunde nog ha sagt detta till mannen som sade att man inte kan lära känna ett annat land genom att läsa böcker. Tyvärr låter sig inte allt formuleras i all hast och därför går mannen i fråga än idag ovetande om vilken uppfattning jag har i frågan.