De senaste valrörelserna har muslimer fått fylla funktionen som ”dom andra”. Det kommer förslag om förbud mot vissa kläder, förbud som endast skulle träffa muslimer. Själva religionen islam pekas ut som liktydig med terrorism. Reklamfilmer visar muslimska kvinnor som jagar pensionärer. I undervegetationen frodas konspirationsteorier om ”folkutbyte” och ”islamisering”, troper som är direktimporterade från USA:s vit makt-miljö och som underblåses i ryska påverkansoperationer.

Som alltid när populistiska budskap kablas ut, buntas varenda kotte med någon koppling till muslimsk kultur ihop till ett enhetligt ett. Jag kan inte låta bli att associera till den roll som måltavla för majoritetsbefolkningens vrede som judar tilldelades av exempelvis Tsarryssland på 1800-talet och Nazityskland under 1930- och 1940-talen.

I själva verket är världens 1,5 miljarder muslimer en lika heterogen grupp som de kristna. På samma sätt som kristna kan delas in i ortodoxa, katoliker och protestanter; kan muslimer åtminstone grupperas i shiiter och sunni. Inom gruppen muslimer finns hela spännvidden från avspänt sekulära till fanatiska sekterister. Precis som inom kristendomen.

I ljuset av det ter sig alla förenklingar och demoniseringar av kollektivet ”muslimer” radikalt absurda. En som är väl medveten om allt detta är religionsvetaren och författaren Simon Sorgenfrei.

Han har länge studerat hur muslimsk religionsutövning har utvecklats i Sverige. Otaliga är de besök han gjort hos olika källarförsamlingar av muslimer i Bjuv, Trollhättan, Umeå och en rad andra orter.

Under de senaste decennierna har islam blivit Sveriges näst största religion, om man räknar antalet invånare som tillhör den muslimska kulturkretsen. Parallellt har Sverigedemokraterna blivit det näst mest framröstade politiska partiet. Simon Sorgenfrei bestämmer sig för att skildra hur dessa omvälvningar har gått till, vilka komplex av drivkrafter som ligger bakom. Det behövs, menar han, för annars blir analysen lätt fel.

Det som följer är ett personligt färgat reportage, eller kalla det en långessä, där Simon Sorgenfrei varvar iakttagelser och samtal med läsningar av tidningar, forskningsrapporter, arkivfynd med mera. Han har en väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med människor och tycks lyssna utan att döma. I honom förenas den välvilliga medmänniskan och den objektiva forskaren.

Ayatolla Khomeinis dödsfatwa mot Salman Rushdie 1989 och terrordåden mot World Trade Center i New York 2001 accelererade den negativa synen på muslimer också i Sverige. Samtidigt visar Simon Sorgenfrei hur dessa polariserande illdåd välkomnades av högerextremister i Väst som fick livsluft av svartvita synsätt om ”vi och dom”.

När jag tänker tillbaka på de där åren minns jag dem som en nedåtgående spiral. Ju fler som sympatiserade med organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten, desto fler ansåg det nödvändigt att kritisera islam och ju fler som kritiserade islam desto fler tycktes ansluta sig till organisationer som al-Quaida och Islamiska Staten. Dessutom hade diskussionerna i allt högre grad letat sig ut på sociala medier. Islamiska och västerländska värderingar presenterades alltmer som två enhetliga och oförenliga block

Det har runnit så mycket vatten under broarna. Ny Demokrati, Lasermannen, Lars Vilks rondellhund, terrordåden på Drottninggatan i Stockholm (både det misslyckade och det med lastbilen), de så kallade aktivklubbarna.

Det finns sorg i många av de röster som Simon Sorgenfrei samlat i sin bok. Men även en viss hoppfullhet kan anas. Det tycks som att åtminstone en del inser att människorna som befinner sig här och nu behöver kunna samarbeta. Simon Sorgenfrei har en styrka i sin förmåga att kunna se och förstå många motstridiga perspektiv. Han är lågmäld och inkännande, har ofta nära till en underbyggd förståelse.

Det är en dramatisk förändring som Sverige genomgått och det är inte konstigt om denna förändring ger upphov till en mängd känslor; som saknad, sorg eller missnöje.

I detta lurar också en svaghet då ett uteblivet ställningstagande kan resultera i ett ljumt jaså hos läsaren.

Men samtidigt är det just så här komplicerad tillvaron är. På slutraden måste Öppna era hjärtan därför rekommenderas. Boken är ett viktigt tidsdokument, berättaren en unikt ärlig människa. Det är ingen liten sak i valtider då så många som aspirerar på makten hemfaller åt förenklingar på gränsen till det falska.