För 100 år sedan var Sverige ett utvandringsland. Över en miljon svenskar hade flyttat, främst till Nordamerika. Efter första världskriget började utflödet att sina. Då hade den amerikanska immigrationspolitiken skärpts.

1922 gjorde journalisten Ester Blenda Nordström överfarten tillsammans med ett antal förhoppningsfulla migranter. Precis som i arbetet med reportaget En piga bland pigor dolde hon att hon var skribent. Idag kallar vi det att wallraffa, men Ester Blenda Nordström utövade metoden långt innan tyska Günter Wallraff ens var född.

Hon fastnade ett tag på den fruktade sorteringsstationen Ellis Island i New Yorks hamn. Hennes reportage om den krävande skeppsresan i tredje klass och förnedringen som amerikanska myndigheter utsatte folk för är fortfarande frisk och berörande läsning.

Väl inne i USA, det är väl inte alldeles säkert att hon någonsin riskerade utvisning, spårar hon upp svenskar på alla möjliga platser i det väldiga landet. Hemmavid hade den omfattande utvandringen i hög grad förtigits. Den hade ju ägt rum parallellt med en förljugen nationalromantik. Ester Blenda Nordströms arbetsgivare, konservativa Svenska Dagbladet, ville nog gärna ha en viss typ av story från utvandrarna. Och mycket riktigt hittar deras utsända idel rejäla, arbetssamma och ärliga svenskar som i grund och botten visar sig längta hem till ursprungslandet. Ingen har något kritiskt att säga om gamla fattigsverige. I ett fall träffar hon ett äldre par som inte ens kan förklara varför de en gång fattade det drastiska beslutet att överge allt för det okända!

Reportaget syftar inte till att förklara varför så många utvandrade. I stället har Ester Blenda Nordström ett fantastiskt öga för social utsatthet, i synnerhet kvinnornas. Men det är inte ensidigt sympatiska porträtt hon tecknar av unga arbeterskor, bärplockare och hembiträden. Dock sker det oftast i ögonhöjd med den skildrade. Undantaget är de svarta som genomgående omtalas i rejält rasistiska termer. Det kan man knappast lasta Ester Blenda Nordström för, sådan var tidsandan.

Hon har en gudabenådad förmåga att knyta kontakter med människor. Alla möten som boken flödar över av är väldigt levande. Det har gått drygt 100 år sedan Amerikanskt publicerades men texten känns fortfarande väldigt fräsch.

Hos Litteraturbanken finns reportageboken i fulltext.