Det är något med 1980‑talet som fortsätter locka författare tillbaka. Inte främst för prylarna eller tidsmarkörerna, utan för känslan av en epok där tempot är lite långsammare och världen ännu inte helt uppkopplad. Romaner som utspelar sig i åttiotalets ljusbrus har blivit populära igen, kanske för att de erbjuder en nostalgisk kuliss där berättelser kan puttra fram i lugn takt, utan den digitala brådska som präglar vår tid.

I den här romanen är 1980‑talet inte bara fond utan ett stilla motor. Vågmästaregården i Åmål står där som ett litet mikrokosmos av liv: journalisten Catrine som delar lägenhet med sin hemvändande dotter Olivia, och korsordsmästaren Karla Marie, KM, som i sin granndörrsvärld lever med lika delar språkglädje och ensamhet. Det är en miljö som känns både vardaglig och lätt förhöjd, som om huset själv bär på en rytm av små hemligheter.

När den unga Sussie hittas död i trapphuset skiftar romanen ton men inte hastighet. Det är fortfarande en puttrig pusseldeckare, en sådan där gåtan inte rusar fram utan långsamt vecklar ut sig, ungefär som ett korsord där man först fyller i de lätta rutorna och sedan börjar ana konturerna av något större. Emellanåt tycker jag att författaren lutar sig lite väl tryggt mot genrens klassiska grepp, den slutna miljön och den begränsade kretsen av möjliga gärningspersoner, men det gör inte så mycket. Det finns en mild humor här och en tydlig kärlek till själva hantverket.

KM anställer Olivia som sin egen assistent, och deras samarbete blir romanens hjärta. Det är något fint i hur Olivia, nyss hemkommen och lite vilsen, får en uppgift som både är absurd och helt rimlig i den här världen. KM:s korsordsmakande fungerar som en metafor för själva gåtan: att lösa morden är lika knepigt som att fylla i ett avancerat korsord, och båda kräver tålamod, blick för detaljer och en vilja att se mönster där andra bara ser bokstäver.

Det som gör romanen särskilt charmig är personporträtten. De är tecknade med en ömhet som aldrig blir sentimental. Catrine, Olivia, KM, Roberto, alla får sina små sprickor, sina egenheter, sina tysta sorger. Ibland tycker jag att vissa sidokaraktärer kunde ha fått lite mer utrymme, men helheten är ändå varm och välbalanserad. Det är i de vardagliga friktionerna som boken hittar sin rytm. Morden är viktiga, men människorna är viktigare.

Och kanske är det just därför åttiotalet fungerar så bra här. Det är en tid då allt är lite långsammare, lite mer analogt, lite mer beroende av att man faktiskt möts. Romanen lutar sig mot det och låter mysteriet växa fram i samma takt som relationerna. Det är en deckare som inte ropar utan småpratar. En berättelse som hellre bjuder in än chockar.

Det är puttrigt, ja. Men också skarpt, varmt och precis lagom knepigt för att man gärna stannar kvar i Vågmästaregården en stund till. Och jag märker att jag faktiskt ser fram emot uppföljaren, för det finns mer att hämta här, både i människorna och i den stilla rytmen som huset bär på.