InSanatorium. Ett hotell mellan dröm och verklighet.

Dit kommer Ali när det inte längre är möjligt för henne att finnas i världen, när frågan som bultar i henne lyder: hur ska jag dö?

Där finns Hertha och Toso som tar hand om henne, som ger henne medicin och mat som hon kan klara av att äta, och där träffar hon en pojke som spelar violin och en kvinna som vill förföra de flesta, en man som nästan fyller upp en hel soffa, kråkor och katter.

Det är en plats att vila på när allt har blivit för mycket. En plats att helas och läka. En plats där man kan bädda mjukt mellan sig och verkligheten. En plats de flesta av oss skräms av men som kan vara allt för den som behöver den.

Bilden av psykiatrin är oftast negativ men för många är det inte så och här är det en positiv upplevelse sin får utrymme. Det svåraste kan vara att få komma innanför skranket och få hjälp, få behandling. Det kan vara plågsamt men det kan också vara något som faktiskt upplevs positivt redan i stunden. Att få överlämna sig och allt det man inte kan hantera i någon annans händer. Att bli sedd men inte uttittad.

På InSanatorium dominerar vänlighet och lugn och stämningen är tillåtande men där finns också tydlig gränssättning. Någon som varsamt fångar in en och ömsint leder en rätt men med respekt och ett bibehållande av integritet. Någon som ställer de rätta frågorna men inte kräver välformulerade svar.

Försiktigt växer tillit och vänskap fram mellan de sköra personerna och skildringen av det är poetisk och vacker med drastiska inslag. Det är som om språket lever sitt eget liv och bilderna, symbolerna och parallellerna är många; allt är mer än vad det först ser ut att vara men också just det.

Det är en stillsam saga och en ovanligt sann berättelse om något av det allra svåraste och vid berg- och suicidalbanans slut kan det hända att man hittat både sig själv och sin röst.