Vad är unikt svenskt? För den materialistiskt lagde kan det tyckas vara ett pseudoakademiskt spörsmål. Vi har väl nog med vård, skola och omsorg, för att inte tala om alla krig som stormakterna startar och klimatkrisen? Nejdå, orimligt eller ej, jag vågar påstå att svenskheten har varit den mest centrala inrikespolitiska frågan de senaste två decennierna, en period då befolkningen vuxit kraftigt genom invandring.

Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, M, har fått äta upp sitt uttalande vid ett besök i Södertäljestadsdelen Ronna 2006. Han sade att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Att han travesterade Esaias Tegnér flög över huvudet på de flesta.

SD:s partiledare Jimmie Åkesson har lite famlande svarat ”stå i kö” när han konfronterats med frågan. Ebba Busch, KD, har sagt ”att gå husesyn” och lagt till att vi inte gillar när företag sätter etiketten ”helgskinka” på fläsket i affären. Julskinka ska det vara!

I en helt annan tid, för 200 år sedan, var det unikt svenska också en högt prioriterad problemställning. Då hade Sverige förlorat Finland men utvidgats med Norge i stället. Intellektuella var sysselsatta med att treva sig framåt mot en ny nationell identitet. Den så kallade göticismen och ett nymornat intresse för det fornnordiska skulle med tiden mogna till nationalromantik. En av sökarna var Carl Jonas Love Almqvist som 1838 publicerades essän Svenska fattigdomens betydelse där han identifierar vår nationalkaraktär.

Almqvist inleder sin essä med en betraktelse av de styrande i riket, ”herrskapet”. Dessa adelsmän, brukspatroner och jordägare hade blivit ”onationella” på så vis att de hämtade sin bildning och skönhetsideal från utlandet, argumenterar Almqvist.

Hur det än var med den saken så är det intressant att författaren målar upp samtidens ledarskikt som ovärdigt och faktiskt bortom räddning. Efterskalven av Franska revolutionen och Napoleonkrigen kunde fortfarande kännas i hela Europa och det var bara tio år kvar till Pariskommunen.

Men efter denna inledande kritiska blick på svenskarnas ledare kommer Almqvist så till ärendet med sin text, att försöka nagla fast vad som är svenskhetens sanna kärna.

…ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom.
(…)
Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad till sig sjelf.
(…)
Att icke då förgås, men stå: att ur sig sjelf organiskt utveckla all den förmåga, som nu behöfs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, sjelfständighet…

”Freedom’s just another word for nothing left to loose”, heter det som bekant i låten Me and Bobby McGee, odödliggjord av Janis Joplin. Kanske är det en sådan själslig belägenhet Carl Jonas Love Almqvist tillskriver den svenska folksjälen?

En premiss för diskussionen, en som tycks vara tidlös, är föreställningen att det faktiskt finns ETT folk som det är meningsfullt att generalisera om. Men även på Almqvists tid var detta en orimlig förenkling med tanke på alla tornedalingar, samer, svedjefinnar och norrmän som lydde under den svenska kungen utan att nödvändigtvis kunna prata språket eller känna sig svenska.

Almqvist skulle inte vara sig själv trogen om han inte unnade sig några bisarra, likväl härligt kreativa utvikningar om de vanligaste husdjurens karaktärsdrag. Jag tror att en slutsats är att oxen mest fångar svenskens kynne. Här finns också en bevisföring gällande fågel och fisk, flyktdjur som oftast undviker människan, om de kan.

Dessa djurslag äro icke blott fysiska figurer i vårt land; men – hvad bör märkas – de äro gestalter och sätt att vara i sjelfva det svenska sinnelaget.

Vidare gör författaren en kreativ räkneövning som ska visa att svensken är ungdomligare i sinnelaget än exempelvis en italienare, eftersom den senare upplever tio utvecklingsmånader per levnadsår, alltså månader då naturen växer och frodas. Svensken kan bara räkna med fyra eller fem sådana månader per år.
Om italienaren och svensken båda dör vid 60 har den förre upplevt 600 utvecklingsmånader, svensken endast 240-300, det vill säga knappt hälften!

Svensken är således, hvad utveckling beträffar, endast 30 år gammal då italienaren är 60.

Man kan skratta åt detta. Men Almqvist är något på spåren, tror jag, när han resonerar kring den fattige svensken och att hon är hänvisad till sig själv. Dels kom ju en miljon svenskar, en stor andel av befolkningen, att utvandra till Amerika undan fattigdom och herrskap. Dels sticker svenskar ut i World Values Survey som individualistiska och jämställdhetsorienterade.

Även om den fattigdom som Almqvist skriver om inte ska tolkas som enbart materiell, kan man fråga sig hur 70 år av välfärd och överflöd har påverkat folksjälen. Idag kanske en essä med chans att fånga det typiska nationalkynnet, om något sådant finns, skulle bära titeln Svenska överflödets betydelse?

Essän ingår i den tionde delen av den så kallade duodesupplagan av Almqvists stora verk Törnrosens bok som utkom 1838. Den finns även utgiven för sig själv i en upplaga 1989 från Gidlunds. Men essän kan även läsas i Litteraturbanken.