Vet ni, Kim Åman i klass 1B? Han är nog starkast i hela lågstadiet.

- Kim, kan du lyfta en bil?
frågar de andra barnen.
Klart han kan.
- Kim, kan du lyfta en fröken då?
Klart han kan.

Kim kan lyfta typ allting. En skolbänk med Lill-Jensa som sitter ovanpå är alls ingen match. Ibland lyfter han upp en stor sten och släpper den så hårt att det slår gnistor. Till och med de som går i trean är impade över hur stark Kim är. Han struttar runt och får mängder av uppmärksamhet och komplimanger. Det ryktas att han skulle vinna över Snömannen. Man kan säga att allt puttrar på och att Kim njuter av sin stjärnglans.

Dock. Säg den lycka som varar. Adnan Alfredo kommer. Han har gått i en annan skola och är stor som ett hus. I alla fall ett hus på avstånd.

- Vad har du för rekord? frågar Adnan.
- Tvåhundra… ungefär, svarar Kim.
- Jag har tvåtusen, säger Adnan. Och min
mamma väger hundra kilo!

Kim bemöter rivalen med att bli lite sjuk. Han ligger lågt och nu är Adnan starkast i 1B. Säkert starkast på hela lågstadiet faktiskt. Han gör något fruktlöst försökt att återta tronen, men Adnan är kung.

En dag är inte Adnan i plugget. Alla undrar såklart var han är. Är han kräksjuk? Eller på en tyngdlyftningstävling? Men icke sa Nicke. Han är på sjukhuset med en bruten arm. Vad kan det vara för storslaget som gjort att det hände undrar alla? Så Kimpa får inte chansen till revival. Istället stänger han in sig i byggrummet på fritids. Men inte ens fröknarna saknar honom. Fast det kommer en vändning. En fin sådan faktiskt. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Kim får en slags revansch.

Jag tycker om att historien lyckas vara så full av humor samtidigt som den vågar ta upp hierarkier. Det här ingen berättelse om elakheter. Det här är en bok om att hitta sin roll, att ta plats och få bli sedd för den man är utan att någon annan far illa.

Tonen är talspråkig på ett sympatiskt vis och låter läsarna tänka själva.

Illustrationerna är gjorda av skickliga och erfarna Per Gustavsson. De förstärker texten på ett fantastiskt sätt. Det är minspel såsom blickar och grimaser. Det jobbas också med kroppshållningar som visar på olika känslolägen.

Det här är en bok om att hitta sin roll, om att ta plats och få bli sedd för den man är. Det finns faktiskt plats för oss alla om vi hjälps åt och är tillsammans. Viktigt i dessa bistra tider.