En gammal man har låtit bygga sig en stuga på landsbygden i Borgåtrakten i östra Finland där han bor från våren till långt in på hösten.

För länge sen var han gift med en ung finländsk kvinna och de fick en son. De levde tillfälligt i England under en kall vinter i väntan på att båtar skulle trafikera Australien som är hans hemland.

Men något hände. Kvinnan återvände med barnet till Finland. Senare skilsmässa. Detta var 1964 – 1965. Nu är det 2020-tal och sonen närmar sig sextio och fadern åttio.

Det är sonhustrun i Finland som tagit kontakt. Via mejl till vänliga människor får hon kontakt med den man som är hennes mans far, hennes barns farfar och hennes svärfar. När hon berättar grips sonen, hennes man av starka känslor. Rädslor, kanske raseri.

Sonhustrun menar att kontakten kan bli bra för honom, för dem. Sonen säger sig aldrig ha saknat en far. Inga sociala stigman. På sjuttiotalet relativt vanligt med ensamstående mammor och det fanns både mormor och moster. Naturligtvis hade efternamnet stuckit ut men snabbt lärde han sig trixa bort frågor. Senare blev namnet ett med honom i mediebranschen. Men det som alltid irriterat var hans uselhet på ”karlgöra”. Men vad säger att det blivit annorlunda med en far i hemmet? Som kanske knappt varit där? Mest manövrererat eller funderat på lastfartyg långt borta.

Det blir ändå kontakt. Sonen får lära känna ett äldre belevat sjöbefäl. En vacker dag står sonen i flygfältets ankomsthall och spanar. Fadern känner direkt igen sin son.

Det hela avlöper väl. Fadern vill återkomma. Stanna längre. En stuga byggs som han betalar. Det är där han bor medan sonen med familj kommer till veckosluten. Det är bastubad och utflykter i näromgivningarna. Fadern lär känna grannar. Damsällskap intresserar också. Sonen och sonhustrun är inte så förtjusta i hans nätkontakt Nina, 42, från Moldavien. Han har planer; bygga bro, borra i berget, skaffa båt, rusta upp båthus. Måla tavlor. Finland är ett fint land. Allt är bättre i Finland: isbrytarna, stugorna, skogen, bastun, molnen, åskan.

Tyvärr har något hänt med tiden som går både långsammare och fortare. Därför blir det också lätt konflikter; sonen är effektiv, vill vara ute i god tid, har dagsscheman. Fadern sover länge och ofta, märker inte om en timme eller flera rinner iväg i minnen. Det mesta går långsamt. Även om fadern inte upplever det så.

Sonen förmanar både på skämt och på allvar. Fadern skärper sig och vill inte vara till besvär – ändå blir det tokigt med trafikböter, glömda plånböcker och datorstrul. Sonen kan vara bullrig. Eller bara klippa av. Det är lättare med milda sonhustrun. Det finns sådant som sonen vägrar vidröra. Fadern försöker förslaget via henne. Men de har sitt liv och han har trots allt kommit in i deras liv väldigt sent.

Allt återges ur en tredje persons perspektiv men mest fokus är på fadern. På så vis kan den allvetande berättaren analysera tankar, beskriva göranden. Greppet ger distans åt åldrandet och sorgligheter.

Både fadern och sonen har en symbolisk svart hund. Det är tungt med hund. Dialogerna med bitsk ironi däremellan visar både samförstånd och irritation. Språket de kommunicerar på är underförstått engelska även om romanens språk är svenska utom små roliga uttryck såsom när fadern ständigt svarar på sonens utläggningar med ”fake news”. Inga personnamn nämns förutom på bipersoner. Romanformen distanserar det som ligger nära författarens egna erfarenheter.

Den här välskrivna och mänskliga romanen lämnar läsaren med en del frågor. Men vackert så. Riktiga (roman)karaktärer har hemligheter, svagheter och tillkortakommanden.