Demokratin är på tillbakagång i världen. Färre människor kan nu räkna med fria och rättvisa val, föreningsfrihet och oberoende domstolar jämfört med för 25 år sedan. Det här såg jag inte komma, måste erkännas, när jag klev ut i vuxenlivet på 1990-talet. Berlinmuren hade fallit. Folk skulle få smak för demokrati, trodde jag. Fascismen var en alltför dålig idé för att ha livskraft. Förändringarna skulle vara så positiva och starka att ingen diktator in spe skulle kunna spola tillbaka bandet.

Enfaldigt.

Till och med yttrandefrihet, ett av demokratins fundament, försvagas rejält. Det är märkligt med tanke på alla tekniska lösningar som numera finns och som möjliggör publicering i stort som smått utan att det behövs någon tjock plånbok.

Pressfriheten och journalistiken är utväxter på yttrandefriheten. Även dessa pressas tillbaka globalt genom desinformation, trakasserier, strypt finansiering och politiska påtryckningar. Sverige ligger visserligen bra till internationellt, på tredje plats i det pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser publicerar årligen sedan mer än 20 år tillbaka.

Men även hos oss finns allvarliga tendenser och utvecklingslinjer som hotar oberoende journalistik. I en aktuell bok närgranskar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt det de kallar ”populistisk mediekritik”. Denna antimediapopulism syftar till att förstöra pressfriheten.

Författarna är själva forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap. Ämnet i sig ägnar sig sedan gammalt åt mediekritik. Med andra är det inte kritik mot namnpubliceringar, kvällstidningars rubriker eller enskilda journalisters arbetsmetoder som är problemet. Tvärtom, sådan kritisk granskning är ägnad att förbättra den oberoende journalistiken. Granskarna ska naturligtvis själva tåla granskning.

Men den populistiska mediekritiken bygger ofta på vantolkningar och inte sällan på rena lögner eller påhitt. Den vilar också på känslomässig grund. Fakta är inte grejen. Många gånger är den orkestrerad av makthavare som inte vill få sin verksamhet granskad. Populistisk mediekritik sysslar inte med saklig debatt. Ambitionen är att skrämma till tystnad, att få bort journalisterna, inte att korrigera felaktigheter.

Det här är egentligen inget nytt. Så länge det har funnits liberal press, i betydelsen fristående, granskande journalistik, har krafter i den tyskspråkiga världen använt begreppet ”Lügenpresse”. Särskilt under de tyska nazisterna spreds ordet medvetet för att försvaga utomståendes kritiska granskning. Lögnarna kallade sina kritiker för lögnare.

Det som är nytt i vår tid är den utväxling som populistisk mediekritik kan få på Internet. Tyvärr lånar ”vanligt folk” ut sig som redskap i detta. De dras med av trollfabrikinlägg i sociala medier och skriver själva aggressiva inlägg. En del går så långt att de kontaktar journalister direkt med hatiska och hotfulla budskap. Det behövs inte så många sådana personer för att en telefon eller ett mejlkonto hos den enskilda journalisten ska bli överlastat.

Åtskilliga är de redaktioner som vittnat om att de behövt anlita säkerhetsbolag för att hotbilden mot journalisterna bedöms som så pass allvarlig. Detta kommer i en tid då ekonomin för tidningar och tidskrifter är ansträngd. De betalande prenumeranterna har blivit färre och Google har tagit merparten av annonsintäkterna.

Boken bygger på en intervjustudie med närmare 100 personer. Styrkan är att dessa intervjuer verkar vara genuint kunskapssökande. Majoriteten av de intervjuade är sådana människor som vem som helst kan stöta på i kommentarsfälten i sociala medier. De flesta av oss tar nog numera ett mentalt steg tillbaka i sådana konfrontationer. Vi avstår från att svara, bemöta eller gå i polemik. Situationen är hemtam efter ca 15 år med sociala medier: att säga emot populister på Facebook, X, Instagram eller något liknande forum betyder bara spam, eller värre, från ändlösa antal anonyma konton. Man kan använda sin tid till något bättre.

Men Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har alltså vinnlagt sig om att försöka förstå personer som anser att Sverige ”har blivit förstört” och att det är ”medias fel”. Ett annat plus med boken är en mängd hänvisningar till teoribildning inom medie- och kommunikationsforskning och andra forskningsfält.

Intressant är också den diskussion om framtiden som författarna för. På ett sätt var det sena 1900-talets breda journalistikkonsumtion kanske bara en parantes. Möjligen är vi raskt på väg in i ett läge där det bara är högutbildade som bryr sig om att betala för verifierade nyheter och för en allsidig debatt. Samtidigt finns det en risk att den populistiska mediekritiken, som är en del av ett bredare populistiskt kunskapsförakt, verkligen får genomslag.

Där den populistiska vågen går fram lämnar den autokratiska ödeland efter sig: auktoritära samhällen, mindre frihet och mindre förnuft. (…) Vad händer när kunskap blir känslor; när sanning blir teknokratisk enkelspårighet och när cynism blir det dominerande förhållningssättet gentemot alla sanningsanspråk?

Författarduon resonerar kring historiska exempel där irrläror burit på sin egen självförstörelse. Den som lever får se.