Grottmannen från 1977 är en politisk roman, vilket passar ett valår som detta. Temana som utforskas är flera. Moderniteten som gör människan vilsen. Individualismen som slår sönder familjen. Fadersrollen i ett allt mer jämställt samhälle. Villkoren för ”kulturarbetare” och konstens förflackning i en marknadsekonomi.

Men det tema jag fastnat för är invandrarens mellanförskap. Det är ju ett aktuellt ämne så det förslår. Föreställningar om migration är den fråga som på bara ett decennium radikalt ändrat styrkeförhållandena i riksdagen. Romanens huvudperson Sebastian Delfine är en tredje generationens svensk-italienare. Han är född i Sverige och har en mamma som med nutida terminologi skulle benämnas ”etnisk svensk”. Han är utbildad och yrkesverksam här. Sverige och det svenska modersmålet är hans enda tillgångar, men trots det tvingas Sebastian att betrakta födelselandet och dess invånare så att säga utifrån.

Jag har aldrig känt mig hemma, inte här, inte i Italien. Jag är född här, det är sant, jag är invandrare av tredje generationen, jag har arbetat och gjort mina ”medborgerliga skyldigheter”, men jag kommer aldrig att känna mig hemmastadd och välkommen, knappt ens tolererad, om jag inte kallar mig Eriksson och diktar ihop en ny identitet åt mig.

Sebastian minns hur det skreks ”gipskatt” efter äldre släktingar i samband med födelsedagsfiranden på den sörmländska landsbygden. Han har själv mobbats i skolan för sina sydländska drag och har anledning befara att sonen Henrik går igenom samma eklut.

Du ser ut som en främling, och som jag har väl också du fått smaka på det vulkaniska främlingshat som kokar under ytan i detta svenska samhälle.

I nutida politisk debatt används begreppet utanförskap flitigt. Antingen är man inne eller ute, etta eller nolla, enligt den underliggande logiken. Begreppet tycks ha ett starkt förklaringsvärde för majoritetsbefolkningen som saknar anledning att reflektera närmare över ursprung.

Men frågan är om våra medmänniskor med invandrarbakgrund finner ordet särskilt träffsäkert? Känner de sig ensidigt antingen innanför eller utanför? Sebastian Delfine tycks vara varken eller. Begreppet mellanförskap förekommer ibland, särskilt när människor med migrationserfarenheter själva tar till orda. Det är mer rimligt. Men vilken möjlighet ges dagens invandrare till ett både och (eller, för den delen, ett varken eller)? Sven Delblanc gestaltar protagonistens plikt både som modern svensk man och som den sista, nej! näst sista, av släkten Delfine.

Min mor ville ha mig till svensk och protestant, hon ville lyfta från min hjässa den förbannelse hon fruktade mest: detta att vara en förhatlig främling, en papist, en Delfine. Pappa Puccio hade i hennes ögon brutit mot det första budet i trälarnas lag – du ska vara som andra! Och detta kunde hon aldrig, aldrig förlåta min far. Nej, det kunde den svenska kvinnan inte förlåta Giacomo Delfine.

Migrantens öde skulle kunna beröra oss och gör det väl också i någon mån på personlig nivå. Med lite inlevelseförmåga kan vem som helst förstå att många har det tufft. Se på harmen som väckts av tonårsutvisningarna! Men dagens migrationspolitik är i grunden avvisande. Visserligen medger den att några invandrare kan komma att accepteras. Men i så fall på nåder. Villkoren är flit och att man inte ligger någon till last. Sådan är nämligen den svenska självbilden. Man ska kunna vårt språk och anamma de svenska värderingarna, trots att de sistnämnda kan vara nog så svåra att fastställa, även för en etnisk svensk.

Migrationspolitiken har genomgått en metamorfos de senaste tio åren. För inte så länge sedan hade vi, som är ett av världens mest välmående folk, moralisk skyldighet att hjälpa flyktingar, tyckte vi. Dessutom fanns det behov av arbetskraft. Nu är det helt andra tankegångar som styr. Eller känslor, snarare, för fakta är att UNHCR årligen räknar med allt fler flyktingar i världen. Sverige är alltjämt ett av världens rikaste länder. Fakta är även att arbetsgivarna högljutt signalerar behov av arbetskraftsinvandring. Ändå bygger den tongivande politiken på attityden att utlänningar bara för med sig problem. Förvissningen är att Sverige inte har några moraliska förpliktelser samt att det är utlänningarna som behöver oss, inte tvärtom. 

Det är av vår goda vilja som någon tillåts att stanna. Den främling som beviljas uppehållstillstånd bör visa underdånig tacksamhet. Kravet alstrar inte sällan paradoxal revanschlusta. Redan på 1970-talet kunde den väckas hos en invandrarson som Sebastian Delfine, framskriven av Sven Delblanc.

Jag svällde av triumf över min bragd. Att se svenska kvinnor i hjälplöst beroende, bleka, gråtande (…) Jag var en styvson som levde på nåder hos denna kåta, övergödda kvinna som var Sverige. Jag ville tacka för nåden genom att ta moder Svea på salongsmattan. (…) En otacksam slyngel ville jag vara – en Delfine!

Men Sebastian snärjer själv in sig i ett beroende till en kvinna, en svenska. Sådan är kärleken! Romanens erotiska skildringar hör till de mer realistiska och osminkade i svensk skönlitteratur. Med kärleken kommer revanschbegäret av sig.

Den enda kvarvarande äldre släktingen, farbror Giovanni, är dock fortfarande en förförare av rang. Otaliga, förstår läsaren, är de svenskor som fallit för hans sydländska charm. Denne ”nanni” är också den siste Delfine som kom att döpas i Pisa, en släkttradition.

En enda gång kom han dit som vuxen, en storögd svensk charterturist. Han sökte minnen han inte ägde, en känsla som bara fanns i familjens mytologi. Han sa just ingenting efteråt, men jag tror han var grymt besviken. Men hur ska den verklighet se ut, som motsvarar en myt, en sekellång dröm? Familjen Delfine var som judar i diaspora, deras Pisa ett hägrande Jerusalem. Vad återstår av drömmarnas stad? Bara en klagomur, där du kan luta ditt huvud. Bara besvikelse.

En sådan olycka! Ej välkommen där man är född (”åk hem”). Inte heller hemmahörande där släkten en gång hade sitt ursprung. Så blir mellanförskapet ett dubbelt utanförskap. För att mottagarlandet Sverige visar sig så ogint och ursprungslandet är för fjärran. Jag skulle tro att många ”nya svenskar” känner sig precis så som Sebastian och Giovanni i Grottmannen.

Nyligen kom Anders Johnsons bok Garpar, gipskatter och svartskallar – Invandrarna som byggde Sverige ut på nytt. Men nu är undertiteln bokens egentliga titel. Invandringens historia sträcker sig förstås tillbaka till tidernas begynnelse. Främlingsfientlighetens historia likaså! Bara det faktum att det finns rasistiska skällsord som garp och gipskatt som hunnit falla i glömska, bär syn för sägen. Vi svenskar dras med en anrik rasism. Måltavlan har varit finnar, samer, romer, judar, italienare, turkar: you name it. Det som är nytt är att rasismen nu kan omvandlas till partipolitisk framgång. Något sådant var otänkbart när Sven Delblanc skrev Grottmannen. Lärdomarna från andra världskriget och Förintelsen hade ännu inte hunnit blekna. Inte heller arbetarrörelsens solidariska internationalism.

Grottmannen är en rik roman och ett exempel på att Sven Delblancs texter allt jämt har aktualitet. Här har jag koncentrerat mig på ett tema, invandrarens möte med ett inskränkt Sverige. Men det finns som sagt många fler. Vid romanens tillblivelse var Sven Delblanc sysselsatt med att skriva manus till teveserien Hedebyborna som hade premiär 1978 och som bygger på romansviten som nämns i Tidöregeringens kanon-betänkande. Som av en händelse är även Sebastian Delfine yrkesverksam som manusförfattare. På Filminstitutet. Det är dråpligt hur romanhjälten återkommande karakteriserar sitt värv som rena rama prostitutionen.

Ett annat spår är hur Sven Delblanc använt sin egen släkt på fädernet som modell för familjen Delfine. Pappan Sigfried Delblanc var verkligen en migrant som aldrig fann sig tillrätta. Barndomsminnena i Livets ax är tänkbar parallelläsning så skola åtskilligt bliva uppenbarat!