En dag händer det. Det där som en del av mig gått och väntat på, samtidigt som en annan del slagit ifrån sig. Ändå tänkt att ”Sånt där, det händer väl bara på amerikanska skolbibliotek?”

En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?