Det har väl knappast undgått någon att idag är tioårsdagen för terrorattackerna mot World Trade Center och andra amerikanska mål. När detta skrivs är det fortfarande den tionde september, jag är redan less på 9/11 och gråtmilda teveinslag som får svenska nyhetsprogram att kännas kapade av amerikanska Fox News. Kan inte låta bli att tänka tanken att jag saknar när vi åtminstone halvhjärtat kunde påstå att alla människor är lika mycket värda.

Inte desto mindre är den elfte september 2001 förmodligen en dag som förändrade världen. Terrordåden ledde ju trots allt till två extremt utdragna krig, det ännu mer vaga ”kriget mot terrorismen”, med inskränkningar i mänskliga rättigheter som fortfarande är svårt att överblicka konsekvenserna av, samt inte minst en katastrofalt skuldsatt amerikansk ekonomi som mycket väl kan rita om den politiska världskartan för all framtid.

Om detta skriver Lennart Pehrson, svensk journalist som sedan mitten av 1980-talet varit bosatt i New York, i ”Ni har klockorna – vi har tiden”. Titeln kommer från ett afghanskt ordspråk som ska förklara varför detta sönderbombade ökenland ändå gång på gång får imperier att stånga sig blodiga.

Det är dock knappast på Afghanistan i sig – eller Irak, för den delen – som fokus ligger. Pehrson tecknar istället en bred skildring av amerikansk politik kring det senaste decenniet. Ibland får jag till och med för mig att det här med elfte september mest blivit en passande ram som borde sälja böcker. Det tar också en god stund innan jag tycker att boken tillför något som helst till alla de rapporter om USA som det senaste decenniet matat oss med, men så småningom börjar jag uppskatta försöket att knyta ihop nutidshistorien, att dra linjer mellan prickarna i allt det där som jag lite irriterat tänker att jag ju redan vet.

Det är politik och ekonomi som är Pehrsons huvudsakliga områden, och det är där boken har sin styrka, även om han också skriver kapitel om exempelvis populärkulturen efter elfte september. Han jämför presidenter och rådgivare, han diskuterar det tungrodda politiska systemet, säkerhetstjänsterna och varför amerikaner är så benägna på konspirationsteorier. Han tecknar de många paradoxerna i amerikansk historia, å ena sidan den stolta smältdegeln och nationen byggd av invandrare och å andra sidan rasism och främlingsfientlighet; å ena sidan patriotismen och å andra sidan misstänksamheten mot den egna staten; å ena sidan idén om USA som demokratiskt föredöme och å andra sidan en solkigt diktaturkramande utrikespolitisk historia.

Enormt djuplodande blir det kanske inte, men överblicken är inte dum. Möjligen skulle jag önska att Pehrson i större utsträckning kunde göra den amerikanska högern – de senaste åren inte minst med teaparty-rörelsen i högljutt centrum – mer begriplig, men det är kanske ett övermänskligt uppdrag?

Klart är i alla fall att Barack Obama tog över en sörja som blir ytterst svår att resa sig ur. Löftena om öppna terroristrättegångar och stängda fångläger fick stryka på foten inför möjligheten att vittnesmål avlagda under tortyr kanske inte håller i en civil domstol. George W Bushs exceptionella ekonomiska politik av stora krigssatsningar kombinerat med stora skattesänkningar gör att USA kanske vare sig kan fortsätta med den ständigt expanderande konsumistiska livsstilen eller den politiska position det vant sig vid. Och vad innebär i så fall det för resten av världen?

Nej, det är väl få dagar som kan tävla med elfte september i allt detta. Sista ordet om vad den där dagen för tio år sedan egentligen inneburit är säkerligen inte sagt än, men kanske är det faktiskt dags att börja försöka greppa det.