Ska våldsamheterna mellan Israel och dess fiender trappas upp till ett regionalt krig, frågar jag mig i skrivande stund. I veckan stod det klart att Hizbollah i Libanon blivit utsatt för ett spektakulärt angrepp via tusentals små personsökare som exploderat.

Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober för snart ett år sedan. Eller nej, ”allt” började inte där. Vem som helst med lite historiekunskaper och en gnutta sanningslidelse vet att konflikten har djupare rötter. Den som är intresserad av dessa rötter och historien om det moderna Israels tillblivelse läser lämpligen Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Ursprungligen utkom den 1996. Men idag ger Albert Bonniers ut boken i ny, reviderad upplaga.

Den som inte känner till författaren ska veta att han är en samvetsgrann journalist och författare som inte lämnar något åt slumpen. I synnerhet inte detta ämne. Han är barn till Förintelsens offer och som yngling gjorde han ett helhjärtat försök att bli en sionistisk pionjär.

Jag minns ännu de tidiga, daggiga morgnar när sömnen sakta värkte loss ur våra kroppar och jordens dofter steg i näsborrarna och traktorflaken knirkande gungade oss ut mot fält och planteringar i den ännu mörka gryningen och det ideella självplågandets sensualitet sakta värmde kinder och händer.

Att detta är en djupt personlig bok byggd på levda erfarenheter hindrar inte att den även är en noggrann undersökning av sionismens idéhistoria. Göran lärde sig hebreiska och glömde nästan på kuppen sin svenska. Dock skulle han komma att återvända till Sverige. Där började han engagera sig för de bredare frågor som 1960-talets studentgeneration brann för. Med Sexdagarskriget skedde hos honom ett radikalt uppvaknande.

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets livskraft.

Efter sexdagarskriget var det inte längre möjligt, argumenterar Göran Rosenberg. De kolonisatoriska anspråken låg i alltför öppen dager. För dem som ville se, vill säga. Själv kunde han inte annat än se. Han lyckades inte längre blunda för de övervuxna stengrunderna, de raserade gravmonumenten och resterna av husväggar som de fördrivna palestinierna hade lämnat efter sig. Han upptäckte att han hade levt i en lögn.

De vitt spridda uppgifterna om att araberna självmant flydde och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum.

Göran Rosenberg kunde inte blunda för alla lögner så det blev hans öde att, som han uttrycker det, stiga upp ”på den palestinsk-israeliska barrikaden” efter 1967. Han klev rätt in i ett polariserat politisk klimat där det varken fanns plats för intellektuella analyser eller rationellt sanningssökande. Bland israeler som sympatiserade med den palestinska saken tvingades man navigera mellan hemliga agenter, utsända av gud-vet-vem, som försökte provocera fram våldsaktioner. Så det var uppenbart en återvändsgränd som påminner mycket om vår egen tids polariserat galna uppskruvning. Från ytterlighet till ytterlighet har han vandrat, ständigt nyktert observerande. Ständigt förmögen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: israelerna förtjänar ett land – palestinierna likaså.

Essän beskriver ett smärtsamt medvetandeblivande där det förlovade landet blir det förlorade. En modig och transparent uppgörelse som varmt rekommenderas den som vill se konflikten i hela dess komplexitet.