Recension

: Motstånd - de maktlösas kamp
Motstånd - de maktlösas kamp Björn Kumm
2013
Historiska Media
3/10

Vad är egentligen motstånd?

Utgiven 2013
ISBN 9789187263156
Sidor 304

Om författaren

Björn Kumm (född 1938) är författtare och journalist, känd från bland annat radions P1. Han har skrivit en mängd böcker om bland annat Syd- och Centralamerika, Afrika, USA, om ursprungsbefolkningars kamp, om EU och medelhavsländerna. Några av hans på senare år mest kända böcker är Terrorismens historia (1997), Kalla kriget (1999), Che (2007), Tito – folkets diktator (2009), Fidel Castro (2011) och memoarerna Uppdrag världen (2012).

Sök efter boken

Vad har antikoloniala rörelser i Marocko och Algeriet, irländare och indier, skandinaviskt motstånd mot den nazistiska ockupationen, baltiska ”skogbönder” under Sovjettiden, Castro och Che Guevara, brasilianska fångar, haitiska slavar, Nelson Mandela och ANC, västtyska Röda arméfraktionen och danska Blekingegadeligan, basiska ETA, al-Qaida och Occupy Wall Street-rörelsen gemensamt?

Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Ella Andrén

Publicerad: 2014-08-02 00:00 / Uppdaterad: 2014-08-01 21:24

Kategori: Recension | Recension: #5770

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?