Recension

: Vaggvisa
Vaggvisa Leila Slimani
2018
Natur och Kultur
8/10

Större frågor i fransk thriller

Utgiven 2018
ISBN 9789127152502
Sidor 232
Orginaltitel Chanson douce
Översättare Maria Björkman
Först utgiven 2016

Om författaren

Leïla Slimani (f. 1981) är fransk-marockan och bor i Paris. Hon har studerat på Institut d’études politiques de Paris och har skrivit om den arabiska våren för tidningen Jeune Afrique. Nu arbetar hon som frilansande journalist och författare. För boken Vaggvisa (fransk titel Chanson douce) belönades hon år 2016 med Goncourtpriset.

Sök efter boken

Under flera månader gav Myriam sken av att stå ut med situationen. Inte ens för Paul klarade hon av att berätta hur hon skäms. Hur hon känner att hon höll på att dö av att inte ha någonting annat att berätta än barnens upptåg och samtalen mellan okända människor som hon tjuvlyssnade på i mataffären.

Tristessens hål har slukat Myriam. Ljusningen kommer när hon och maken Paul slutligen bestämmer sig för att anlita en barnsköterska. Ja, det går inte av sig själv, eftersom Paul ställer sig frågande på ett undergrävande sätt. Han riktar fokus mot sig själv, känner sig sviken för att Myriam inte kunnat förklara sin frustration.

Nåväl, till slut blir det så att Myriam kan arbeta igen i juridikens värld. Flera gånger häpnar föräldrarna över sin rekrytering av barnsköterskan Louise. Hon har en energi som sveper in både hem och barn. I matrummet står färdiglagade rätter redo att ätas när föräldrarna kommer hem från sina arbeten. Kontrasten är stor när jag senare hittar en pytteliten mening om att Louise som barn aldrig fick ett lagat mål mat. Ingen särskild förklaring ges.

Gestaltningen av medelklasslivet i en västerländsk storstad sker i en sparsmakad stil. Med en nästintill fantasilös prosa, skildras hur osäkerhet kan uppstå under framgångens yta. Laddade bråk (eller besvikelser) avlöses av arbetsdagar som bygger en lyckosam karriär. Tid för reflektioner sopas undan.

Parallellt skildras hur samhället gjort sig beroende av oöverstigliga klassklyftor. En mängd andra människor har ett livs kamp bakom sig för att hålla näsan över vattnet. Respektfullt ger Slimani utrymme för existenser med tuffa liv. Och hennes närmande liknar försiktigheten i dokumentären Iggy Pop och Michel Houllebecq – Att överleva som visades en vinterkväll i SVT K Special.

Mina tankar återvänder till vinterscenen i en lekpark för barn. På parkbänken lyssnar Louise till barnsköterskan Wafa, som tidigare arbetat som massör på en semesterort. De ser på Alphonse, barnet som Wafa anställts att passa:

Han, som hon har uppfostrat, han kommer att bli uppassad av en av hennes systrar eller en av hennes kusiner, ute på terrassen, som är belagd med gult och blått kakel.
”Du förstår, allt välts upp och ner och allt kastas om. Hans barndom och min ålderdom. Min ungdom och hans vuxenliv. Ödet är ondskefullt som en reptil, det ser alltid till att knuffa oss över till fel sida om räcket.”
Regnet faller. De måste gå hem.

Valmöjligheterna eller brist på valmöjligheter närmar sig filosofiska tankegångar. Har varje människa möjlighet att skapa sig själv genom sina val?

Vaggvisa är en roman om ett brott där författaren valt bort thrillerns stereotyper. Handlingen tar avstamp i en stark vilja att förstå i stället för att drivas framåt av en journalist eller kriminalutredare. Jag hoppas att Leila Slimani skriver fler romaner om samtiden i Europa – jag fick nämligen mersmak.

Lena Nöjd

Publicerad: 2018-04-27 00:00 / Uppdaterad: 2018-04-27 06:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7325

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?