Recension

: De andras land
De andras land Leila Slimani
2022
Natur & Kultur
7/10

Familjekrönika + Marocko = SANT

Utgiven 2022
ISBN 9789127169876
Sidor 336
Orginaltitel Les pays des autres
Översättare Maria Björkman
Först utgiven 2020

Om författaren

Leïla Slimani (f. 1981) är fransk-marockan och bor i Paris. Hon har studerat på Institut d’études politiques de Paris och har skrivit om den arabiska våren för tidningen Jeune Afrique. Nu arbetar hon som frilansande journalist och författare. För boken Vaggvisa (fransk titel Chanson douce) belönades hon år 2016 med Goncourtpriset.

Sök efter boken

Den fransk-marockanska författaren Leïla Slimani skrev för några år sedan den mycket läsvärda nutidsromanen Vaggvisa. De psykologiska porträtten var synnerligen övertygande. Den som läst, minns medelklassparet vars yrkeslivsambitioner gjort dem fartblinda och den tredje personen, dagmamman/hushållerskan som kom att bli småbarnsfamiljens räddare.

I romanen De andras land är handlingen inte placerad i nutid, utan i stället direkt efter andra världskriget. Mathilde har franska föräldrar och kärleken till den marockanskfödde Amine går inte att stoppa. De gifter sig trots olikheterna sinsemellan och livet som jordbrukare ska börja på de lantligt belägna ägorna utanför staden Meknès i Marocko. Romanen är den första delen i en trilogi och enligt bakgrundsfakta har Slimanis egna morföräldrars liv inspirerat till berättelsen.

Det är tufft från första början för Mathilde, som ser sina tidigare aningslösa framtidsdrömmar grusas. Landskapets kalla nätter och torra ökenvind gynnar inte direkt odlingsmöjligheterna. Svärmor lever ett liv i isolering, något som Mathilde inte kan rucka på i sin egenskap av att vara en europeisk, främmande kvinna. Försöken att finna vänner bland borgerliga franska kolonisatörer misslyckas och samma sak händer när hon träffar Amines vänner. Miljö och sociala villkor är som gjorda för att knäcka Mathilde.

Den energiska prosan är tajt och infogar en mängd händelser och kontraster. Här skildras ett liv som alltsomoftast är både slitsamt och hårt. Läsaren får oclså en inblick i Marockos politiska-sociala utveckling och det nationalistiska och revolutionära uppvaknandet. Koloniala jordägare ska jagas tillbaka hem till Frankrike. Våldsretoriken utmynnar i blodiga motståndshandlingar.

Såklart påverkar alla händelser Mathilde och hennes närmaste. Och vad kännetecknar Slimanis porträttkonst förskönas ingen. Så gott som alla förses med egenskaper som inte alltid är så sympatiska. Situationer och scener av annat slag förekommer också, kulturkrockar uppstår med inslag av både pinsamhet och hjärtlighet.

Amine och Mathilde liknar i sina strävanden inte alls det arbetsamma paret Karl-Oskar och Kristina. Här pendlar i stället relationen mellan brinnande begär, avståndstagande och misshandel. Barnen ser och hör allt men kan inte påverka. De många nivåerna av ofrihet verkar som ett sammanhållande kitt i samhällskroppen – värst utsatt är hushållets piga som faktiskt benämns som slav.

Jag tycker familjekrönikan presenteras något för omfångsrikt ibland men samtidigt är Slimani skicklig när hon gör en djupdykning i någons tanke, upplevelse eller minne som träffar precis mitt i prick. Att ingå i en familj som försöker hantera förväntningar, traditioner och fördomar i politiskt skakiga tider var på 1950-talet precis lika omtumlande som det är i dag.

Lena Nöjd

Publicerad: 2022-06-27 00:00 / Uppdaterad: 2022-07-01 11:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8819

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?