Hur många svårt melankoliska medelålders män kan en författare skriva fram? I Michel Houellebecqs fall är svaret ”många”.

I den senaste romanen heter mannen Paul. Som så ofta med Houellebecqs huvudpersoner präglas denne parisare av en allmän vantrivsel med tillvaron. Även människor emellan är det kärvt. Därför breder ensamheten ut sig. Paul lever parallella liv med sin fru Prudence. Inga barn, separata sovrum såväl som badrum är bara några aspekter av det. Han har inte heller något umgänge med sina syskon eller sin pappa som är änkling. Allt detta ska dock komma att förändras när pappan blir sjuk och hamnar i okontaktbart skick på ett äldreboende. Plötsligt behöver Paul frottera sig med sina syskon och deras äkta hälfter samt med deras mobilspelande avkommor.

De förlorade traditionerna är en annan viktig tematik vid sidan av ensamheten. I en belysande scen ska Paul hämta en flaska rött ur den frånvarande faderns välfyllda vinkällare. Men han går bet.

Efter några minuters irrande mellan Puligny-Montrachet och Château Smith Haut-Lafitte fylldes han av missmod och bestämde sig för att ropa på Hervé

Inte heller Hervé lyckas. Att som fransman inte kunna sina viner och ändå vara alkoholist är förstås ett ordentligt misslyckande. Att en vinintresserad far i den övre medelklassen inte förmått förmedla lite basalt självförtroende åt sin förstfödde säger dessutom allt om förflackningen i dessa postmoderna tider.

På romanens andra berättarplan följer man Paul i anställningen som något slags intellektuellt bollplank åt Bruno Juge, en toppolitiker som kanske ska kandidera i det kommande presidentvalet.

Förinta är skriven och publicerad innan Rysslands anfallskrig mot Ukraina gick in i sin nya fas i februari 2022. Men det händer så pass skumma saker att det känns som nu. Gigantiska containerfartyg sjunker mystiskt ute på de sju haven, något som myndigheterna behöver tysta ned. Bruno blir utsatt för en märklig hatkampanj skickligt iscensatt av anonyma hackerssom sänder kryptiska meddelanden. Det ska också pareras. Allt sker mot en bakgrund av nyliberala reformer som alldeles spårat ur. Möjligen kan man ställa sig lite frågande till att Paul, som mobiliserar så pass lite energi, anses ha något att bidra med till den som ska försöka nå framgång i en valrörelse.

Michel Houellebecq har som sagt en ansenlig lista deprimerade manliga huvudpersoner vid det här laget. Men Paul är lite mer självreflekterande än de övriga. Allt kan inte vara muslimernas, feministernas och bögarnas fel. Nej, Paul anar sin egen agens, att han själv hade kunnat göra annorlunda och att det hade haft verkan. Överraskningseffekten av detta är bedårande. ”Double plus good” hade det hetat i 1984.