Jag visste ingenting om Jeffrey Bennett innan jag läste Relativitet, men nu vet jag att han besitter den alldeles enastående talangen att kunna beskriva Einsteins relativitetsteorier så att ett barn kan förstå dem. Jag har ingen som helst akademisk kunskap om fysik, utan är som så många andra bara helt fascinerad av allt som har med rymden att göra. Eftersom jag därför plöjt en del böcker i ämnet av författare och fysiker med varierande pedagogisk förmåga, kan jag uppriktigt säga att Bennett sticker ut. Jag har sällan känt mig så smart som just när jag läser Relativitet. Liknelserna han använder för att illustrera relativitetsteoriernas innebörd och konsekvenser är klockrena, och jag drabbas av den ena aha-upplevelsen efter den andra. Det är lite skämmigt att erkänna, men jag blev kär i den här boken.

Det kan som bekant vara svårt att förhålla sig objektiv till föremålet för ens kärlek, men det kanske inte är nödvändigt i det här fallet. I år, 2015, är det hundra år sedan Einstein publicerade den allmänna relativitetsteorin. Syftet med den här boken är att väcka intresse för jubilaren, och få läsaren att uppskatta dess storhet. Bennett tycker att det är dags att föra in teorin i allmänhetens medvetande.

Professor Bengt Gustafsson skriver i sitt förord att det är ”angeläget att publicera nya populärvetenskapliga böcker som på ett förståeligt sätt förklarar teorin och hur den fungerar”. Det upptäcks hela tiden nya fenomen där teorin spelar en viktig roll, och det är först på senare tid som vi har haft tekniska möjligheter till observation av dessa fenomen, och därmed få vetenskaplig bekräftelse på teorins validitet.

E=mc2. Energi, massa och ljusets hastighet i vakuum. Också världens mest kända ekvation. Det som aldrig riktigt har slagit mig förut är hur sjukt intressant det är att ljusets hastighet alltid är konstant. Det är allt det andra som är relativt. Tiden, rummet, massan. Här handlar det om att lägga sunt förnuft åt sidan och omfamna den verklighet som Newton saknade begrepp för.

Det är så mycket som blir åskådliggjort i den här boken. Varför gravitation och acceleration upplevs på samma sätt. Krökningen av rumtiden. Fysiken kring svarta hål. Minns ni när vi kunde läsa i tidningen att forskare slog larm om att svarta hål kunde uppstå vid körning av Large Hadrone Collidor vid CERN? Det roliga är att det är helt korrekt. Men att det handlar om väldigt små svarta hål, som kokar bort mycket snabbt. Sådana mikrohål skapas även spontant i universum, och hamnar i vår egen planets närhet. Det är alltså ingen orsak till panik här. Tvärtom. Forskningen vid CERN är essentiell när det gäller förståelsen av universum.

Och så har vi singulariteten. Ett ytterst fascinerande fenomen. En plats där rumtiden blir oändligt krökt. Eller? Det är här som relativitetsteorin och kvantteorin inte kan förenas. Det är i den här frågeställningen strängteorin kommer in i bilden. Detta beroende på kvantmekanikens osäkerhetsprincip. Man kan inte både känna till ett objekts exakta position och dess rörelse. I och med detta försvinner vi bortom den vetenskapshorisont vi har idag. Allting vi hör i denna fråga är teorier och spekulationer. Strängteorin skulle kunna erbjuda en förklaring där kvantmekaniken och relativitetsteorin kan samexistera. Vi är en hel värld som förväntansfullt ser fram emot vetenskapliga belägg.

Det faktum att den allmänna relativitetsteorin och kvantmekaniken ger olika svar när det gäller singularitetens beskaffenhet betyder att något av svaren är fel. Vi har därmed kommit till gränsen för dagens vetenskap.

Allt det här är så oerhört spännande. Vi vet förbluffande mycket om universum för att vara en art som har existerat så kort tid. Uppenbarligen har vi potential att upptäcka så mycket mer, om vi inte hellre satsar resurser på att utkämpa krig och hata varandra istället. Vilket verkar vara nutidens trend. Min stilla bön är att mänskligheten kommer till sans och förenas i forskning och kultur. Ungefär som i Star Trek.