Rakel kommer till medvetande sönderriven och nerblodad i en park sent en kväll. Bredvid sig har hon en död lärare. Hon tror inte att det var hon som dödade honom, men minns inte. Hur kan hon veta säkert? Och varför läker hennes skador så märkligt snabbt? Kan det ligga någon sanning i ryktena om någon sorts mystisk smitta?

Låter det klyschigt? På något sätt måste jag erkänna att det är det klyschiga som drar mig till Karina Berg Johanssons Freak. Bokens omslag är just high school-skräckfilmsklyschig. Det är dunkla skolkorridorer med väggarna fyllda av elevskåp och breda blodspår på väggar och golv. Baksidestexten hintar om något övernaturligt.

Det finns roliga sätt att leka med de där klichéerna. De har varit framträdande i många skräck- och väsenberättelser de senaste decennierna. Men om Berg Johansson leker med dem, snarare än tar dem på – pun intended – blodigt allvar, så går det åtminstone mig rakt förbi.

Huvudpersonens Rakel ska vara en prydlig, pluggig medelklasstjej, som visserligen har någon sorts hemligt förhållande med den mördade läraren Christian, men det är åtminstone inte så att säga sexuellt fullbordat. Hon har en bästis, Agnes, som är mer utlevande och flirtig – för att inte säga patologiskt mer intresserad av att få hångla än till exempel av att överleva – och båda två utvecklar en crush på skolans missförstådda bad boy, Daniel, som genast blir misstänkt för mordet. Triangeldrama gånger två, med andra ord. Minst, för här finns också en bitchig cool tjej med konkurrerande kärleksintressen och ett entourage som lyder hennes minsta vink, som hämtat från Mean Girls.

Dessutom smyger inte bara en mystisk varelse i buskarna som, också den, verkar ha en särskild relation till Rakel, utan också en hemlig myndighet som bekämpar sådana övernaturliga inslag, dold bakom folkhemsgrå byråkrati. Alltsammans hänger ihop ganska hjälpligt. Mycket hade trots allt varit ganska lätt att förlåta om det bara innehållit en smula självreflektion, som om karaktärerna någon gång hade sett eller läst någon enda av alla vampyr- eller zombieberättelser som går tolv på ett dussin i populärkulturen.

För vad vore din naturliga reaktion om någon verkar ha återuppstått från de döda och dessutom inte fastnar på film? ”Hm, kan personen i fråga möjligen vara vampyr?” Inte? I vilken garderob har du i så fall vistats de senaste decennierna – och var där i så fall inte alldeles knökafullt redan av Karina Berg Johanssons karaktärer?

Just saying.