Recension

: Midnattsblot
Midnattsblot Camilla Sten
2021
Rabén & Sjögren
8/10

Det är fortfarande bara så det är i Järvhöga

Utgiven 2021
ISBN 9789129721577
Sidor 353

Om författaren

Camilla Sten (f. 1992) är en svensk författare. Hon debuterade 2016 med En annan gryning.Hon har även skrivit skräckromanerna Staden och Arvtagaren på Norstedts, och Bergtagen som är första delen i en spänningstrilogi för unga vuxna på Rabén & Sjögren. Hon skriver även rysartrilogin Havsfolket tillsammans med Viveca Sten.

Sök efter boken

I min recension av Bergtagen – den första delen i Järvhögatrilogin – skriver jag om obehagskänslan som väcks av frasen ”det är bara så det är i Järvhöga”. Om hur otäckt det är när något är uppenbart väldigt fel, men ingen vill låtsas om det. Midnattsblot tar vid några månader efter första bokens slut, och fortsätter bygga på med samma smygande oro. Karaktärerna vi följer är över lag de samma som i första boken – huvudpersoner är Julia och Astrid, tonåringarna som kanske inte löste mysteriet med varför unga män går bort sig och dör i skogarna kring Järvhöga, men de lyckades i alla fall rädda Markus, som får en större roll den här gången. Det får också Emil, som bor tillsammans med Markus på Läroverket, och som inte kan släppa känslan av att något är annorlunda med Markus sen han kom hem efter sin tid i skogen. För det mesta beter han sig som vanligt, men det är någonting som inte känns rätt, någonting som känns främmande och hotfullt.

”Pratar du fortfarande med dem?” frågade Markus, som av en händelse, utan att titta på Emil när han sa det. Han såg alldeles avslappnad ut där han satt.
”Med vilka då?” frågade Emil.
”Du vet”, sa Markus. ”Ditt lilla team of rescuers. Ditt rövarband som hjälpte dig att släpa mig tillbaka ut från skogen.”
Han sa det skämtsamt, lättsamt. Det fanns ingen anledning för Emils mage att knyta sig.
”Nej”, sa Emil. ”Inte direkt. Inte på länge.”
Markus nickade bara. Sa ingenting.
Inbillade han sig att Markus mungipa kröktes, bara för ett ögonblick?
Ja. Det måste ha varit inbillning.

Även i Julias tillvaro finns hotfulla element, och hon distraherar sig från oron för sin deprimerade mamma med att fördjupa sig i efterforskningar om Järvhöga, och familjen Erlander som verkar ha varit synonymt med orten i princip sedan den grundades. Varför hade Järvhöga så låg brottslighet och nästan ingen spädbarnsdödlighet under större delen av nittonhundratalet, och varför återgick siffrorna till riksgenomsnittet nästan över en natt någon gång på sjuttiotalet? Hur många pojkar är det egentligen som har försvunnit i skogen? Och hur hänger det ihop med Erlanderkoncernens ekonomiska framgångar, eller med dess plötsliga krasch?

Kanske lever inte uppföljaren riktigt fullt ut upp till sin föregångare. Bitar av intrigen blir förutsägbar, och researchen kring medicinsk akutvård brister i den dramatiska upplösningen vilket sänker trovärdigheten en aning. Trots det är det en spännande och engagerande roman, och precis som när jag läst Camilla Stens tidigare romaner, så ligger jag vaken sent på natten, oförmögen att sluta läsa. För säkerhets skull gör jag ett litet skutt varje gång jag ska upp eller ner ur sängen, för att skapa avstånd till eventuella monster som kan gömma sig därunder. De mörka skogarna kring Järvhöga känns hotfullt nära även när jag hör Sveavägen sorla utanför fönstret.

Katie Collmar

Publicerad: 2021-07-08 00:00 / Uppdaterad: 2021-07-07 22:05

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8512

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?