Recension

: Bergtagen
Bergtagen Camilla Sten
2020
Rabén & Sjögren
8/10

Det är bara så det är i Järvhöga

Utgiven 2020
ISBN 9789129721560
Sidor 380

Om författaren

Camilla Sten (f. 1992) är en svensk författare. Hon debuterade 2016 med En annan gryning. Sten läser till psykolog.

Sök efter boken

”Du vet hur det är i Järvhöga. Ibland går folk ut i skogen och försvinner. Det är bara så det är här uppe.”

När jag läste Staden (som Katze recenserade här) fick jag upp ögonen för Camilla Stens fenomenala förmåga att skapa en krypande obehagskänsla och samtidigt en oemotståndlig lust att läsa vidare. Hennes senaste roman Bergtagen handlar även den om försvunna personer i en liten bruksort i norra Sverige, och även här finns den där kombinationen av obehag och vällust, men på något sätt med ett annat tonfall. Där Staden hade de mer klassiska skräckelementen isolerad-i-ödemarken, är-det-någon-här?, och nej-för-guds-skull-dela-inte-på-er, så ligger obehaget i Bergtagen mycket i känslan av att något är väldigt fel, men alla låtsas att det är i sin ordning. Gång på gång återkommer folk som är uppväxta i Järvhöga till den där frasen: Det bara är så i Järvhöga, att unga pojkar går ut i skogen ibland och aldrig kommer tillbaka. Det får mig att tänka på Erik Nivas enastående sommarprogram från 2019, där han pratade om uppväxten i Malmberget – en ort som inte sällan helt raderades ut från väderkartorna i TV, en ort som rent fysiskt slukades av ett växande gruvhål, och där unga män i mitten av nittiotalet en efter en började ta livet av sig. Du vet hur det är. Ibland går folk ut i skogen och försvinner.

Bergtagen följer Julia, en tonårstjej med en ganska oansenlig vardag. Hon är stressad över projektarbetet på gymnasiet, och jobbar extra på det lokala hotellet, som plötsligt får en hel drös med kunder när en elev på Läroverket – en rik pojke från Stockholm – blir en av dem som försvinner. Ibland kontrollerar Julia att hennes mammas antidepressiva mediciner fortfarande försvinner i lagom takt från badrumsskåpet.

Det var en alldeles särskilt lugn, trygg känsla att […] se att mamman tog sina mediciner som hon skulle. Att veta att hon skulle vakna nästa morgon och duscha och klä på sig och gå till jobbet och komma hem och gnälla över jobbiga kunder. Inte ligga kvar i sängen timme efter timme, dag efter dag, tills väggarna luktade som unken kropp och lakanen blev oljiga under fingrarna medan tårarna rann ljudlöst nerför kinderna.

När Läroverkseleven försvinner vill hon inte acceptera de oengagerade ”det är sånt som händer”-svaren, utan börjar leta efter en förklaring. Hon träffar Emil, som delade rum med den försvunna Markus, och som verkar känna en oerhörd skuld över hans försvinnande. Hon går skallgång i skogen, vittjar en olaglig viltkamera, och ju mer hon letar, desto mer växer bilden av att någonting är väldigt, väldigt fel.

Boken följer också Lisa och Rosa, som lever på samma plats femtio år tidigare, och tar anställning på Läroverket, där Lisas bror skulle ha varit elev om han inte varit en av de som försvunnit. ”[Hon var] osynlig. Det blev så med familjerna som förlorat någon till skogen. Det var ingenting man pratade om, men det var som att alla var rädda för att oturen skulle smitta av sig. Bättre att dra sig undan. Inte riskera det.” De drömmer om att arbetet på Läroverket ska vara ett sätt att ta sig vidare, bort från Järvhöga, men det blir inte vad de har hoppats på. Ens liv är inte ens eget när styrelseordföranden för Läroverket också äger sågverket där ens pappa jobbar, och stugorna som familjen bor i, och ett felsteg på jobbet kan betyda att hela ens familj står utan bostad och försörjning från en dag till en annan.

Bergtagen är någonstans blandning av en historisk roman, en tonårsdeckare och behagligt kuslig allmogegotik. (Ett ord som möjligen uppfanns när bloggen Förskräcklit recenserade Creepypodden, och som ganska fint beskriver den växande genren med spökhistorier som utspelar sig i små stugor ute i de svenska skogarna.) Den är kanske inte riktigt lika skrämmande som Staden, men i gengäld har den fler intressanta underberättelser, fler bikaraktärer med djup, och säger kanske rentav något viktigt om glesbygd, om psykisk ohälsa, om hur vi kan normalisera och rationalisera något vansinnigt och orimligt.

Det är ju så det är här i Järvhöga. De som kommer från storstaden förstår inte.

Katie Collmar

Publicerad: 2020-09-18 00:00 / Uppdaterad: 2020-09-19 06:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8232

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?