Jag kämpar lite med rubriken. ”Existentiell allåldersbok om klimatförändringar”? Nej, det låter väl trist? Det är det inte.

När Emma Adbåge skildrar vårt förhållande till miljön omkring oss i bilderboken Naturen så vill man både skratta och gråta. Hon fångar på pricken vår närmast komiska kortsynthet, vår oförmåga att se helheten utanför våra bekväma, lättmätta värdeskalor.

Det är hemskt och samtidigt, på något ganska skruvat sätt, roligt. Finurligt, underfundigt, tillspetsat. Brutalt och charmigt på samma gång.

I centrum för boken står en by. Där bor det ”lite olika”. Barn, vuxna, husdjur. ”Hundar och det.”

Utanför vår by ligger lite annat. Det kallas för Naturen.

Ja, naturen uppfattas som något perifert av människorna i den här boken. Samtidigt är det som om den lägger sig i allting. Den dräller löv på bilarna, den för med sig värme och torka, snö och regn – sällan i lagom mängder. Kanske är det till och med så att ju mer människorna försöker tukta den, desto mer gör den liksom motstånd. Krånglar.

Nästan som att den blir en fiende. Men vem är det egentligen som är i luven på vem? Vem är det som behöver vem?

Jag kan inte på rak arm säga vem som är målgruppen för den här boken. Förlagens och bokhandlarnas snäva åldersspann verkar malplacerade. Bra bilderböcker fungerar för många olika åldrar och den här boken, ja, den ska nog helt enkelt läsas av alla.