Sommar ger tid att tänka på minnen, bland annat från barndomen. För min del är många starka minnesbilder förknippade med resor till släktingarna i Finland. Ett av dem är när jag stod på passagerarfärjans utomhusdäck och höll i räcket. Om jag tittade nedåt på vattenvirvlarna kände jag suget mot djupet. Om jag däremot tittade uppåt uppstod en känsla av lätthet. En vit fågel utnyttjade vindarna för att spara på krafterna under färden över Östersjön. Men var det en fiskmås eller en havstrut vi såg när vi stod där på däck, jag och min storebror?

Illustratören Lennart Eng har skaffat sig kunskap om havstrutarnas liv. De föds upp på svårtillgängliga kobbar, dit inga människor har för vana att ta sig. När de skaffar föda har de däremot ofta sikte på oss människor – för då vankas det mat.

Världen som målas upp i bilderboken Harry över havet är trogen verkligheten. De landskap som breder ut sig är färgade av naturen i Norden. Skärgårdsöar med rödmålade trähus. Bryggor vid strandkanten med sina lågt växande träd och buskar. De olikformade molnen sträcker sig över himlen och visar att moln är fulla av vatten.

Läsaren får med fågelns ögon se hur små människorna är på marken eller på kryssningsfartyget. Texten är sparsmakad och passar för högläsning med de mindre barnen. Enkelheten i berättandet skapar plats för egna tankar eller undringar. När himlen lyser gul, kan man fundera på om dagen just startat eller om aftonen snart är här.

När jag stöter på bilderböcker noterar jag att de ofta fylls med talande djur. Djur som hamnar i svåra eller komiska situationer. Äventyr och gåtor väcker gärna fartfylld läsning. Ibland är uppfinningsförmåga viktigt och andra gånger är samarbete nödvändigt för djurfigurerna. Alltså, de talande djuren föreställer ofta helt vanliga personer på en förskola, i ett hem eller i affären.

I den här boken är inte poängen att berätta om ett barn som förklätts till ett djur. Havstruten Harry har visserligen delvis disneyfierats i och med att den har ett namn. Men han talar inte. Vi får nöja oss med att läsa hans tankar. Med bilderna illustrerar författaren levande hur havstrutar behärskar luften under soliga sommardagar. De kan också bli väldigt trötta – särskilt om stormen drar in.

Berättelsen är inte lång i sidantal mätt. Men den är rik på flera sätt. Att stjäla en korvmacka från en picknickfilt visar hur sjöfåglar anpassat sig när människor brett ut sig i landskapet. En annan utveckling visas med de ruskiga skräpsamlingar som hamnar i havet. Där finns plast men ingen mat.

Jag tycker om denna naturrealistiska berättarstil som förmedlar en stark närhet till naturen där både människor och djur vistas. Likväl finns mitt i realismen en stark känsla av oändlighet. Bilder kan ibland ha en sådan verkan, särskilt om kulören, själva nyansen är djup och mättad.

De kvällsmörka bilderna mot slutet förmedlar en känsla av lugn. Valen Valdemar* erbjuder Harry en stunds vila på sin stora nos och på sista bilden blickar Harry mot fullmånen. Sömnigheten smittar av sig på mig. Månne också på en litet barn som ska sova?

*Valen Valdemar är huvudperson i två egna böcker.