Några få år framåt i tiden har den radikala nationalismen helt tagit över i Europa och vi befinner oss i ett Tyskland där partiet De Myndiga Medborgarna håller på att frånta de delstatliga nivåerna all makt. Här lever Britta familjeliv med man och dotter i en genomtänkt och avskalad villa och driver ett framgångsrikt företag vid namn Bron, med en verksamhet som inte tål att synas i sömmarna men det handlar om död och terror och är synnerligen lukrativt.

Det är en briljant affärsidé, både ekonomiskt i fiktionen och intrigmässigt, att kombinera två nutida och omskrivna problem och göra något nytt av dem. Med hjälp av en superdator, en superprogrammerare och ett flertal algoritmer går det att profitera på skärningspunkten mellan psykisk ohälsa och terrorism. Det handlar om att hitta rätt personer för mycket specifika uppdrag, så att säga.

Men det är en balansgång på knivseggar och plötsligt inträffar något som ställer allt på ända. Britta och hennes kollega Babak försöker febrilt förstå vad som håller på att hända och mitt i detta uppenbarar sig Julietta, den perfekta klienten, ja, nästan för perfekta.

Tomma hjärtan är en kombination av psykologisk thriller och samhällskritik där allt skruvats lite extra men samtidigt håller sig inom fullt realistiska ramar, vilket väl är det som är mest obehagliga och skrämmande. Det är nära i tid och nära i tankesätt och ibland på något sätt förföriskt i sina absurt underhållande passager (barnen leker rymdattacker mot köpcenter där alla dör och det jublas ”kollaterala skador”), samtidigt som det ställs frågor om godhet, etik och moral och vad som egentligen är ”rätt” när allt är fel.

Britta är en mycket måttligt trevlig huvudperson som ändå engagerar mig. Hennes sätt att se på och reflektera kring sina vänner kan vara minst sagt magstarkt och ibland är det svårt att förstå hennes inre drivkrafter – det är något för konstruerat över det hela. Att förstå hennes partner in crime är desto enklare, men det händer också en hel del med relationerna i treklövern Britta-Babak-Julietta. Initiativförmågan skiftar, liksom maktbalansen.

Det är märkligt att något som på sätt och vis är om inte ett försvar för svagheten och skörheten så i alla fall tycks respektera dem ändå rymmer något som jag tycker är ett ganska oförblommerat förakt gentemot överviktiga människor. Jag vet inte varför jag fastnar för det men kanske är det för det används med en omedveten självklarhet.

Bortsett från det tycker jag att det är en mycket bra närtidsdystopi som inte ter sig mindre aktuell när Covid-19 påverkar en hel värld och etiska ställningstaganden debatteras så gott som dagligen.