Recension

: Kallocain
Kallocain Karin Boye
2010
Bonniers
8/10

Dystopi med ett mänskligare ansikte?

Utgiven 2010
ISBN 9789174290875
Sidor 156
Först utgiven 1940

Om författaren

Karin Boye (1900-1941) föddes i Göteborg och studerade i Uppsala. Hon debuterade 1922 med diktsamlingen Moln. Till hennes mest kända verk hör föutom dikter romanerna Kris (1934) och Kallocain (1940). Hon tog sitt eget liv utanför Alingsås i april 1941.

Sök efter boken

I Juli Zehs framtidskildring Corpus Delicti beskrivs romansamhällets förflutna, tiden efter millenniumskiftet – vår tid – som en period av kris. Då hade man, som Zeh framställer det, avskaffat det mesta – religion, ideologi, nation, familj – men glömt att ge människor något annat att tro på istället.

1940, när Karin Boyes Kallocain gavs ut första gången, var läget ett annat. Sverige var kringskuren av totalitära makter. Nazism och sovjetkommunism tycktes närmast ohejdbara. Självklart är det den situationen som sätter sin prägel på romanens samhälle.

Precis som i George Orwells 1984 – romanen som oftast framstår som själva urtypen av det skönlitterära totalitära samhälle, men som ju faktiskt kom ut först nio år senare än Kallocain – finns i Världsstaten inga gränser för statens inflytande över sina medborgare. ”Medsoldaten” fostras från koltåldern i lojalitet och krigslekar. Övervakningen från hemmets ”polisöga” och ”-öra” är lika självklar som att det ingår i hembiträdets arbetsuppgifter att spionera på familjen. Angivare finns i alla sammanhang, och nästan all medsoldatens tid schemaläggs av staten.

Nu har romanens huvudperson, kemisten Leo Kall, kommit på ett sätt att fullända övervakningen. Det gör han genom att utveckla ett sanningsserum, så att staten nu ska kunna kontrollera till och med medborgarnas mest privata känslor, det de inte vågat yppa för någon. Serumet, som efter sin upphovsman döps till kallocain, vinner snabbt makthavarnas gillande och börjar användas i stor skala. Ingen går säker, och särskilt inte Leo Kalls närmaste.

För mig vinner Boye över till exempel Orwell eller Aldous Huxley helt enkelt på att hon har skapat en mer komplex huvudkaraktär, en intressantare psykologisk utveckling. Winston Smith eller Bernard Marx är mer eller mindre missnöjda och obekväma från respektive romans första sida till den sista. Leo Kall är en hängiven medsoldat som bara ytterst motvilligt tvingas börja ifrågasätta det samhälle som han i högsta grad är en del av.

Kallocain är diktaturen internaliserad. Världsstaten är en så stor del av hela Leo Kalls sätt att tänka och vara. Att tvingas omvärdera det är en enorm omvälvning, en kris. Det fångar Boye med en psykologisk skärpa som få andra kan tävla med.

När en roman kommer i nyutgåva tycks ett nytt förord av någon intressant person vara i det närmaste obligatoriskt, och inte sällan blir det tämligen menlösa texter. Här är det Jerker Virdborg som skriver, men den här gången är det inte menlöst alls. Tvärtom hjälper han mig att få syn på saker jag inte sett tidigare – faktiskt fyller han Boyes berättelse med någon form av hopp.

För vad händer i ett samhälle där den tysta, förkvävda rädslan råder, om människor plötsligt börjar yppa sina innersta tankar, sin längtan?

Ella Andrén

Publicerad: 2011-06-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-03 22:12

Kategori: Recension | Recension: #4167

3 kommentarer

Utmärkt recension!

Creutz Oregistrerad 2011-06-04 00:27
 

Knappast en recension.
Oh, btw så suger Kallocain

OMGLMNOP Oregistrerad 2011-09-29 20:24
 

[...] bara välskrivna och snyggt subtila utan känns som en nyckel till att uppskatta verk som Kris och Kallocain ännu mer (gåshuden en får som Boyefanboy på sidan 191 är till exempel [...]

 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?