Det är lika bra att erkänna direkt. Jag är sjukt avundsjuk på alla de upplevelser och möten Tengner haft med allehanda världsstjärnor. Han var på plats då det verkligen begav sig för alla de band jag själv alltid lyssnat på. Visserligen har jag också intervjuat flera av de band han träffat, men långt efter deras storhetstid, så att säga.

Boken är uppdelad i kapitel efter de olika storheterna han mött och blir samtidigt en hyfsat kronologisk berättelse om hans liv, från The Runaways till Guns ‘n’ Roses och allt där emellan. Det är helt ok skrivet, även om Tengner inte är en stor skrivare och det bjuds på en hel del kul historier. Till skillnad mot hans amerikanske motsvarighet Eddie Trunk, drar sig inte Tengner för att dela ut en känga här och där. Exempelvis har väl Glenn Hughes och Jon Bon Jovi framställts i bättre dager tidigare, än vad de gör här.

Jag skulle nog kunna ge min högra hand för att få ha varit på plats så som Anders varit. Jag menar, vem hade inte velat sitta på ett hotellrum med en ung Lita Ford eller spendera flera dagar hemma hos Ian Gillan ute på engelska landsbygden? Få, skulle jag tro.

Tengner var helt klart en del av min tonårstid på 80-talet och jag minns Norrsken och Metalljournalen med ett leende på läpparna. Förhoppningsvis blir det en uppföljare till boken, då de band som tas upp bara är en bråkdel av alla han träffat. Helst hade jag velat se ett kul kapitel om Autograph, detta bortglömda favoritband från 80-talets Sunset Strip.

Intressant i läsningen är också hur pengar spreds omkring av skivbolagen. Lyxmiddagar, flygbiljetter, tjusiga hotellrum och ett konstant flöde av fri sprit. Utan tvekan en helt annan tid jämfört med dagens musikklimat.