Introductions for books of this sort often discuss why the show in question elicits so much devotion and accommodates so much analysis. But I’m starting to feel that a good enough answer is just “It’s a Joss Whedon show.”

Så inleder Jane Espenson sitt förord i antologin Inside Joss’ Dollhouse, och egentligen är det väl bara att hålla med. Whedons teveserier tycks generera oändligt med uppmärksamhet från både fans och populärkulturforskare – och gränsen de grupperna emellan är väl sällan särskilt klar – och frågar du mig, och Espenson, är det välförtjänt.

Whedon shows are challenging, full of compelling characters, plot twists, and moral puzzles. Most crucially, they don’t baby the viewer by leading him or her to a single simple point of view. Complexity is the mother of wanting to write an essay.

Bara BenBella förlag har gett ut en bunt Whedon-relaterade titlar, men när turen nu kommit till Dollhouse har man gått lite annorlunda till väga och utlyst en tävling. Resultat har blivit en antologi med både djup och bredd. Här kretsar det kring karaktärer och teman i den, som vanligt, alltför kortlivade serien. Menlösa essäer som mest tycks tillföra kända författarnamn slipper man däremot. Excellent.

Seriens Dollhouse är ett underjordiskt företag som hyr ut programmerade människor till exklusiva kunder. Den ultimata sexpartnern, den ultimata inbrottstjuven, gisslanförhandlaren eller den stora kärleken – ”dockorna” kan bli precis det kunden behöver. Men kan man verkligen förändra en människans hela person? Placera deras medvetande eller själ på någon slags diskett och använda kroppen till något annat? Inte oväntat kretsar flera av bidragen i Inside Joss’ Dollhouse kring våra föreställningar kring kropp, själ, minne, personlighet och förtroende, kring vad som i själva verket konstituerar en människa och mänskliga relationer.

Seriens starka ensemble ger ett klart avtryck. Här finns essäer som behandlar de flesta av karaktärerna och deras utveckling. Dessutom relateras serien till några av alla de referenser som Whedon och gänget tenderar att använda sig av, leka med och ge nya, oväntade vändningar. Peter Tupper undersöker det gotiska i ”Joss Whedon’s Dollhouse: 21st Century Neo-Gothic”. Kristin Noone härleder namnet Rossum, företaget bakom Dollhouse, till Karel Capeks robotpjäs RUR och Valerie Estelle Frankel tittar närmare på seriens alla sagoreferenser, från Törnrosa till George Bernard Shaws tolkning av Pygmalion-myten.

Dollhouse är berättelsen om hur tekniken för att ”förbättra” eller manipulera mänskligheten kan leda till vår egen undergång. Om själva seriens undergång skriver Luciana Hiromi Yamada da Silveira i ”How Cancellation Told the Story of the Dollhouse” och självklart är en sådan här bok till stor del ett sätt att hänga sig kvar i en fängslande serievärld med allt vad det innebär. Men det säger också något att en sådan värld håller för nogare granskning, går att vrida och vända på på det här sättet. ”Complexity is the mother of wanting to write an essay”, indeed.