Recension

: Dollhouse: Epitaphs
Dollhouse: Epitaphs Andrew Chambliss, Jed Whedon och Maurissa Tancharoen
2012
Dark Horse
7/10

Welcome to the thought-pocalypse

Har du någonsin funderat på hur en version av (tjej)dig skulle beskriva hur en annan version av dig tyckte att killversionen av dig var i sängen? (Om du har det är jag inte säker på att jag faktiskt vill veta det.) Sådant händer nog bara i Whedon-världar.

I teveserien Dollhouse, som nu alltså, precis som alla Joss Whedons serier, fått avkomma i serietidningsformat, kan vilken hjärna som helst programmeras med vilken personlighet som helst. Vilket alltså betyder att en personlighet kan existera i flera kroppar samtidigt och öppnar upp för en hel del märkliga möjligheter.

I de delvis mycket komprimerade två säsonger som hanns med innan teveserien gick i graven såg vi hur den teknologi som företaget Rossum utvecklat – och som alltså hanterar människors kroppar och hjärnor som om de var utbytbara datorskal – användes för kommersiella syften. I underjordiska ”Dollhouse” över hela världen kunde den som kan betala för det köpa inte bara en prostituerad utan faktiskt en människa programmerad att älska (eller mörda, eller whatever). Vi kunde också ana – och mer än ana i de framåtblickande avsnitt som kallades just Epitaphs – att den här tekniken skulle få apokalyptiska konsekvenser.

Som vanligt finns det luckor i vad teveserien berättade om hur allt det här gick till, och som vanligt dyker det upp serietidningar som erbjuder sig att fylla de där luckorna. Och ja, en del av mig är irriterad för att jag låter mig duperas till att köpa alla dessa kringprodukter av ibland svajig kvalitet. En annan del vill ju bara veta mer, få vistas lite längre i älskade fiktiva världar.

Dollhouse: Epitaphs börjar med hur apokalypsen blivit trådlös. Runtom i världen svarar människor i telefon – och förvandlas till nollställda dockor eller till aggressiva mördarmaskiner. De få personer som lyckas undvika båda kastas in i en brutal kamp för överlevnad, däribland Zone, Mags och Griff, som så småningom dyker upp i teveserien. Det är här deras berättelse börjar, så på sätt och vis skulle man kunna läsa seriealbumet utan att ha sett teveserien först (varför nu någon skulle vilja göra det). Fast utan bakgrunden från teve reduceras berättelsen onekligen mest till en variant på redan otaliga Zombie Survival-historier.

Fler bekanta ansikten dyker förstås upp. Estetiken är serietidningsklassisk och jämfört med teveseriens skådespelare imponerande porträttlik. Nackdelen med det är kanske just att det är så lätt att jämföra med – och sakna – skådespelarna. När briljante Alan Tudyk gestaltar karaktären Alphas kamp med sina multipla personligheter gör han det så bra att det fungerar, men när samma kamp gestaltas i serierutorna så blir det lätt just fyrkantigt, klichéartat och lite löjligt.

I stort sett tycker jag dock Dollhouse: Epitaphs förvaltar berättelsen bra. Grundhistorien som sådan ger mig fortfarande rysningar och detaljer som de olika versionerna av programmeraren Ivy och deras interaktion med varandra smakar omisskännligt, fantastiskt whedonskt.

Ella Andrén

Publicerad: 2012-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-11 13:19

Kategori: Recension | Recension: #4808

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?