Recension

: Buffy the Vampire Slayer: Omnibus vol 2
Buffy the Vampire Slayer: Omnibus vol 2 Joss Whedon
2007
Dark Horse
3/10

På väg nedåt?

Utgiven 2007
ISBN 9781593078263
Sidor 320
Språk engelska

Om författaren

Joss Whedon, född 1964, är onekligen mest känd som mannen bakom teveserierna Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly (och sedemera filmen Serenity) och Dollhouse. Whedon har framför allt arbetat som manusförfattare och regissör inom film och teve, men också medverkat i en rad serietidningar.

Whedonesque – En av många fansajter tillägnade Whedon.

Whedon på Wiki – Wikipedia om Joss Whedon.

Sök efter boken

Den första Omnibus-volymen var en visserligen lite ojämn men ändå efterlängtad och uppskattad samling Buffy-serier. Volym två kan man ärligt talat ha och mista.

Tvåan har nackdelen att den börjar komma in på samma tidsperiod som teveserien. Det blir med andra ord lättare att klampa i klaveret på olika sätt. Lätt att säga emot mer ansedda berättelser och lätt att upprepa historier. I ”Ring of Fire” samlar till exempel vampyrtrion Spike, Dru och Angelus ihop och återväcker en gammal demonsamuraj. Det är bara smurffärgen som fattas.

”Ring of Fire” ser åtminstone bra ut, liksom ”A Stake to the Heart”. Den sistnämnda är en inkännande, typisk metaformonsterhistoria som visserligen har en lite krånglig och uttjatad ramberättelse, men ändå ger en ganska fin bild av vardagliga familjeproblem med skilsmässa och flytt. Också Dawn-bagatellen ”Angels We Have Seen on High”, som inleder samlingen, sticker ut genom en fin, lite barnsligare och mindre realistisk stil som passar lillasysterperspektivet utmärkt.

”McGuffins” däremot är en irriterande liten historia där två små tokgröna skotska irritationsdemoner invaderar Buffys hus. Berättelsen är ointressant, tekningarna överdrivet färglada och Buffy själv ser mest ut att ha rymt från Playboy-farmen. Ick. Det är så trist när tecknade serier uppfyller fördomarna mot tecknade serier.

Också den sista berättelsen, ”The Dust Waltz”, lider av någon sort stereotypt seriesjuka. Här blir det dessutom ett problem i själva berättandet. Det är nämligen till exempel näst intill omöjligt att se skillnad på söttöntiga Willow och bitchprinsessan Cordelia, liksom på vardagsgulliga Xander och vampyrhunken Angel. Fatalt. Att historien dessutom drivs framåt av ett småslampigt, tidigare okänt syskonbarn till Giles med en förmåga att försätta sig själv i faror som framstår som urlöjlig till och med i en actionorienterad tecknad serie – ja, det lämnar ju faktiskt inget positivt att säga om historien.

Jag hoppas verkligen att Omnibus-serien inte fortsätter i den här riktningen. I så fall blir det förmodligen platt fall med nästan volym. Om jag inte vore så merchandiseskadad som jag är skulle jag fundera en bra stund innan jag gav mig på den.

Ella Andrén

Publicerad: 2007-11-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-30 23:59

Kategori: Recension | Recension: #2686

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?