Tales of the Slayers brukar, till skillnad från många andra Buffy-serier, räknas in i Buffy-världens ”officiella kanon”. Den bär, enligt fansen, det kvalitetsmärke som utgörs av Joss Whedon själv. Vare sig det beror på just detta eller på något annat är den här lilla seriesamlingen en pärla i all enkelhet.

I Tales of the Slayers får vi åtta olika berättelser på under hundra sidor. Någon enorm känslomässig investering är med andra ord svår att hinna med. Men trots stor variation i både språkligt och visuellt tonläge hänger historierna förvånansvärt väl samman. Dispositionen är enkelt kronologisk. Ramen utgörs av å ena sidan den allra första utvalda, namnlösa slayern, å andra sidan framtida Melaka Fray, och deras funderingar kring efterföljare respektive föregångare.

Däremellan möter vi medeltid, franska revolutionen, det tidigare 1800-talets England, vilda västern, Nazityskland samt New York på 1970-talet. Att flera av hjältinnorna känns igen från andra texter ger en extra känsla av autencitet. (”Autencitet” är kanske ett underligt ord när det gäller fantasy, men allting är ju faktiskt relativt.) Så är det också en namnkunnig grupp manusförfattare som samlas i Tales of the Slayers.

Whedon själv skriver, förutom ramberättelsen, en gripande medeltidsberättelse på vers, berättad ur den sörjande väktarens perspektiv. Skådespelaren Amber Benson, teveseriens Tara, problematiserar på ett tankvärt sätt franska revolutionens metafor om den utsugande klassen som vampyrer. Att Jane Espenson, uppskattad manusförfattare till Buffy-favoriter som ”Band Candy” och ”Intervention” är ett stort Jane Austen-fan kan man möjligen ana i hennes Firefly-avsnitt. I Tales of the Slayers bjuder hon upp till en bal som fullkomligt dryper av Austen – men naturligtvis garnerad med en finurlig vampyrtwist.

David Fury placerar oss oväntat i famnen på en gammal bekant i Sunnydale innan Sunnydale. Rebecca Rand Kirshner moraliserar en smula kring ondska, godhet, nazism och vampyrer i ett obehagligt kantigt 1930-talstyskland, medan Gene Colan ger Doug Petries egentligen måttligt intressanta Nikki Wood-historia en detaljrik och förföriskt mjukt tecknad form.

Tales of the Slayers är på det hela taget en ovanligt väl avvägd serieantologi. Den kanske inte revolutionerar någons liv, men den visar på spännande möjligheter att kombinera stilar och röster och den samlar en rad författare och tecknare man definitivt kan tänka sig att se och höra mer av. Och så historiserar och komplicerar den förstås våra vampyrdräpande hjältinnor på ett ganska spännande sätt.