Jag har aldrig gillat Mötley Crüe nåt speciellt. Hela hårbandsgrejen gick mig förbi med undantag för Guns ‘n’ Roses då förstås. Visst har Mötley någon låt som är okej men jag har aldrig ens funderat på att köpa en skiva med Mötley. Tills jag läste The Dirt.

The Dirt är skriven av bandet tillsammans med Neil Strauss, som för övrigt var med och skrev Marilyn Mansons biografi The Long Hard Road Out Of Hell, också den mycket läsvärd. Strauss är i grunden journalist och vet att skriva på ett fängslande sätt. Detta lyfter boken och själva dispositionen är också väl genomtänkt, med små historier som tillsammans ger en bild av bandet Mötley Crüe i alla fall. Jag läste för ett tag sen att någon av medlemmarna, jag tror det var Tommy Lee, skulle göra en The Dirt II eftersom han tydligen inte var nöjd med resultatet av den första. Skulle inte bli förvånad om det kommet en trea och en fyra och en femma också i så fall. Mötley är ju inte kända för att vara det mest konfliktfria bandet på planeten…

Vad handlar då The Dirt om? Som ni redan listat ut handlar den om bandet Mötley Crües historia, från de första stapplande stegen på 1980-talet till en försoning (nåja) med blick framåt idag. Det är en bok som dryper av rockstjärnekomplex och skandalösa historier som avlöser varandra. Precis det man som ung grabb beundrade grupperna för när det begav sig och man var mer lättlurad än nu, kanske… Vi får följa bandet på deras väg genom sin karriär där skivorna, turnéerna, knarket, spriten, tjejerna och katastroferna skildras ur medlemmarnas egen synvinkel. Bilolyckan där Hanoi Rocks trummis Nicholas ”Razzle” Dingley avlider, Tommy Lees fängelsedom, ett gäng rundor in och ut på avgiftningar, några bröllop med playboytjejer, Mick Mars ledsjukdom och Vince Neils fighter med Axl Rose, som till dags dato tydligen har en inbjudan till holmgång stående från den gode Vince.

Samtidigt vävs bandets kreativitet in och man får en blick av var ifrån bandet kommer och vad de ville med sin musik, vilket är ganska intressant ur min synvinkel som aldrig riktigt diggat bandet. Huruvida det är sant eller bara skrönor av avdankade rockstjärnor har jag ingen aning om men de får det att låta ganska trovärdigt. Frågetecknet gäller även den eventuella historien om det egentligen fanns två olika Nikki Sixx i bandet under olika perioder. Personligen var det inget jag märkte av i boken och har heller inte hört om förrän efter jag läste boken så i den frågan är jag ett stort frågetecken och lämnar debatten fri till de som verkligen kan sin Mötley.

Det som skiljer ut den här boken från andra gruppers biografier är att den vänder på steken. I vanliga fall på VH1 eller något handlar det om ett band som börjar spela, slår igenom, lever rockmyten, börjar knarka, allt håller på att rasa samman eller gör det och sen återförenas man på äldre dar och finner att magin är tillbaka. Mötley börjar istället med att knarka, lever rockmyten, allt går i princip åt skogen, man blir ren och försöker spela ihop men det går inte och allt går åt skogen igen.

Gene Simmons från Kiss har även anmält sitt intresse för att göra film på spektaklet, men frågan är om en film verkligen kan väga upp den behållning som den här boken är.