Recension

: Tattoos and tequila
Tattoos and tequila Vince Neil
2010
Orion Books
6/10

Dekadens

Vid det här laget känns det som att man läst vad som behöver läsas om Mötley Crüe. Aldrig tidigare har väl ett band producerat så många självbiografier som ”the bad boys from Hollywood”?

Vince Neil tyckte att han inte fick fram allt i bandets The Dirt och ville berätta sin egen version av uppväxten, bandet och det allmäna kaoset. Visst berättar han ärligt genom hela boken och alla hans exfruar får komma till tals, men det är ju inte en speciellt sympatisk bild som målas upp av den blonde sångaren. Dock är det kanske meningen, vem vet?

Med hjälp av Mike Sager berättas hela historien med början i den tidiga uppväxten i Compton, som då var ett helt ok område, men som sedan försämrades snabbt. Gängvåld och drive-bys hörde till vardagen och mitt i den smeten läggs grunden till den galenskap som senare skulle komma.

Visst är det en del intressanta historier som förtäljs, men när man läst sista sidan har man bara en tanke i huvudet och det är vilket svin Vince Neil har varit, och i mångt och mycket, fortfarande är. Notoriskt otrogen genom alla fyra äktenskapen, där det sista tog slut strax innan boken kom ut. Han sa själv nyligen i en intervju att skälet till at han ville bli rockstjärna var att ”get laid and drink free beer”. Man kan som sagt inte beskylla herr Neil för att hymla.

Något som fattas i boken är musicerandet, låtskrivandet, den kreativa sidan. Genom hela boken talas det mest bara om vilka och hur många brudar han knullat och att han inte under några omständigheter kan vara för sig själv, därav den ständiga otroheten. Boken ger helt klart en bild av en emotionellt skadad man som aldrig växer upp.

Han snackar skit om sina bandkollegor sida upp och sida ner, vilket får en att tänka att nästa stora bandmöte efter boksläppet måst ha haft en något tryckt stämning. Dock hävdar han också att de alla tycker lika illa om varandra, samtidigt som de älskar varandra som bröder.

De enda avsnitten i boken som egentligen berör är bilolyckan som orsakade Razzles (trummis i Hanoi Rocks) död, samt hans fyraåriga dotters förlorade strid mot cancern. I de avsnitten visas nog Vince Neils allra innersta upp med ånger, skuld och sorg. Tragiska händelser som ändrat honom för alltid.

Men som sagt, det är egentligen inte så mycket nytt som kommer fram. Det hela blir mest som ett hopkok av The Dirt och Nikki Sixx The heroin diaries, där den sistnämnde egentligen är betydligt mer intressant än de andra två tillsammans.

Niclas Müller-Hansen

Publicerad: 2010-11-01 00:03 / Uppdaterad: 2010-11-01 00:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3914

4 kommentarer

”Något som fattas i boken är musicerandet, låtskrivandet, den kreativa sidan.” Kan ju bero på att hans band in presterat en enda minnesvärd låt, utan bara är kända för att ha svinat mycket?

Feedback66 Oregistrerad 2010-11-02 09:26
 

Längtar till den här boken kommer på svenska.

Håller med Feedback66, M.C mar inte gjort många bra låtar förutom Kickstart my hart

Bokster.se Oregistrerad 2010-11-16 16:56
 

Tja, smaken är ju som baken. Själv växte jag upp med Crüe och således har de betytt mkt för mig. Jag kan ju exempelvis hävda att Dimmu Borgir inte gjort en enda vettig låt, men ett DB-fan skulle ju självfallet hävda motsatsen. Hail Satan!

Niclas Oregistrerad 2010-11-19 13:06
 

[...] hittade en bokrecension på en hemsida som jag tycker passar bra in på mina åsikter om boken. Klicka här! Boken The Dirt slår den här med hästlängder. GillaGillaBe the first to like [...]

nytt i bokyllan « Allt å bland Oregistrerad 2012-11-26 11:40
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?