Jag blir inte riktigt klok på vad Furioso egentligen är för bok. Den är både ett intrigtätt drama, en deckare och en passionerad kärleksroman. Böcker ska inte alltid behöva genrebestämmas, det är deras rättighet att få vara blandningar, hybrider, mittemellan. Men Furioso behöver jag placera för att kunna läsa, annars förlorar jag den.

Furioso handlar om Anna som är kompis med Louise som är tillsammans med Caroline som är halvsyster till Helena, som har en stråkkvartett tillsammans. Louise är Furiosokvartettens försteviolinist och ledare, så när hon skadar handen bara ett par dagar innan deras viktiga skivinspelning är katastrofen ett faktum. För att skivan trots allt ska hinna komma ut i tid anlitar hon sin bästa vän och världssolisten Raul som sin ersättare. Inspelningen går av stapeln på Louises privata ö i Stockholms skärgård där hon har sin studio. Att alla i kvartetten förutom Louise har, har haft, eller kommer att ha en sexuell relation till Raul gör stämningen en aning komplicerad. Dessutom är Caroline gravid med hennes och Louises barn.

Karaktärerna är tagna från Mozarts opera Don Giovanni om den unge adelsmannen som är beredd att gå över lik för att få det han vill ha. Raul lever upp till den roll som givits honom, han är nyckfull, explosiv och viljestark och tar för sig av det han vill ha. Jag upplever honom som en väldigt osympatisk person och frågar mig varför vår stråkkvartett trånar så efter honom. Men en Don Giovanni utstrålar tydligen erotik och passion så att kvinnor i närheten blir alldeles utom sig.

Intrigerna, känslorna och sveken växer sedan i takt med att det tekniska inspelningsteamet blir försenat och till slut är ingenting som det var när kvartettmedlemmarna anlände till Svalskär. Tyvärr är dessa intriger vridna minst tre varv för långt och många gånger så klyschiga att jag bävar inför fortsättningen. Det är också något med hur det inte finns några gränser eller dåliga samveten som stoppar karaktärerna, den absoluta avsaknaden av sunt förnuft, som gör att trovärdigheten faller hos mig.

Det som ändå fångar mig när jag läser är skildringarna av musiken, konsten, hur karaktärerna går in i sina instrument. Att de slutar vara individer när de spelar tillsammans, samtidigt som de lever ut sina intriger och maktkamper än mer just när dom spelar. Att Carin Bartosch Edström vet vad hon pratar om när det gäller klassisk musik råder det i alla fall i mina öron ingen tvekan om. Hon gestaltar karaktärerna, deras egenskaper och sinnesstämningar med hjälp av olika musikaliska stycken, här finns det mycket att utläsa om man är mer insatt i klassisk musik än vad jag är.

200 sidor in i den över 500 sidor tjocka boken sker då äntligen det oundvikliga mordet och kriminalromanen kan börja. Det är först i slutet av denna som jag kapitulerar och läser med lust, men mest för att jag vill få ett slut på det och samla ihop alla spår och trådar som Carin Bartosch Edström spritt ut under romanens gång.

Det ska sägas direkt: jag är inte överförtjust i deckare. När jag ändå läser dem gör jag det i hopp om ett spännande tidsfördriv att fly verkligheten med för några effektiva timmar. Innan jag började läsa tänkte jag att en debutant på Bonniers ändå är en debutant på Bonniers, trots att det är en kriminalroman, och värd att läsas bara därför. Men här saknar jag redigeringsarbete, Furioso är på tok för lång och tungläst, för ordrik för att kunna flyta med i och språket är fullt av utnötta bilder. Och som kriminalroman tillför Furioso inget nytt och spänningen vrids heller inte upp utan boken blir bara en utdragen väntan på svar.