Få romaner är så svåra att komma undan som George Orwells 1984. Referenserna sträcker sig långt utanför den vanliga litterära sfären. Bland mycket annat skyller högerdebattörer Lars Ohly för ”nyspråk”; vänsterdebattörer gör detsamma med Alliansens privatiseringsretorik; egyptiska oppositionella i exil beskriver Hosni Mubaraks styre som ”orwellskt”.

Ändå är framtidssamhället i 1984 klart tidsbundet, med en distinkt smak av det stalinistiska Sovjetunionen. Från den mustaschprydde ledaren Storebror, vars ansikte blickar ned från affischer överallt, till den (möjligen imaginära) Trotskij-figur som sägs leda oppositionen. Från varubrist, kållukt och halvsvält, till ständig övervakning och historierevisionism.

Orwells huvudperson, partimedlem Winston Smith, arbetar just med att revidera historien. Han skriver om tidningar och liknande så att personer som fallit i onåd försvinner, nya, partitrogna hjältar skapas och inte minst, som Björn diskuterade i sin Murakami-recension häromveckan, så att Oceanien alltid legat i krig med – vilken stat det nu för tillfället är de ligger i krig med. ”Den som behärskar det förflutna behärskar framtiden”, lyder ett av partiets slagord, och ”den som behärskar nutiden behärskar det förflutna.”

Staten inte bara kontrollerar nyhetsflödet och språket – partiets ”nyspråk” är onekligen romanens mest berömda inslag, men om det skriver Ranald mer i sin recension av samma roman – de kontrollerar media över huvud taget. Här finns inga texter som inte kontrolleras av staten och någon verklig kultur existerar inte. Däremot prånglas det ut en hel del populärkultur, sentimentala visor, dravel och pornografi för att distrahera massorna, en lätt konspiratorisk bild av masskulturen som Orwell ju knappast är ensam om.

Något liknande gäller det eviga kriget mot någon av de båda andra stater som existerar i Orwells värld och från vilka medborgarna naturligtvis är helt isolerade. Det eviga kriget beskrivs också det som en medveten strategi för att hålla befolkningen i schack. Kanske är det till och med, som Orwell antyder, Oceanien själva som bombar de fattiga i Londons utkanter, bara för att skapa krisberedskap och uppslutning kring det egna styret.

Engsoss, partiet synonymt med staten, är onekligen en ikon av maktfullkomlighet. Deras politik har inga andra syften än att upprätthålla och utöka sin makt och de bevakar sina medborgare svartsjukt. I romanens lite tröttsamt uppskruvade sista del diskuterar statens företrädare till och med planer på att avskaffa orgasmen – ingen energi får brukas utom för partiets syften.

Samtidigt är sexualiteten ett område där Orwell gör mig positivt överraskad. Winstons tidigare äktenskap skildras som en kallsvettig mardröm där sex utförs ytterst överspänt och motvilligt som en plikt mot partiet att producera nya medborgare. Så träffar han Julia och sex blir istället en motståndshandling, ett av få sätt att uppleva något eget, utanför partiets förkvävande maktsfär. I deras möten finns en privat sexuell revolution.

Men kanske är sex också en sfär där tiden sprungit ifrån Orwell. Kanske lever vi nu snarare i Aldous Huxleys sexuella trollkrets, där sexualitet, liksom populärkulturen, är en uppmuntrad distraktion och det enda tabut är att verkligen bry sig?

Det finns en intressant paradox i Orwells framtida värld och dess förhållande till vår egen tid. På ett sätt känns det ju oerhört långt bort att ena den kända världen bakom en ideologi, att kunna kontrollera all information. Samtidigt är Orwells samhälle snarare postpolitiskt än ideologiskt – där finns bara en rådande sanning. Och kanske visar ägarstrukturerna i media, kriget mot terrorismen och lagar som FRA att vårt öppna samhälle är betydligt mer bräckligt än vi föreställer oss. Frågan är fortfarande om 1984 ligger väldigt långt ifrån oss – eller lite närmare än vi tror?