Det är en av de där soliga försommardagarna man minns. Jag och vännerna sitter med glass utanför en lanthandel i skärgården. På det stora fältet framför oss skränar och leker ett lulligt möhippegäng och bakom buskarna bräker ljuvliga lamm. Det är där jag träffar Karin Slaughter för första gången. Det ska mycket till för att tävla med min idyll, men den hisnande intrigen suger snabbt tag i mig. Jag formligen dyker ner i historien.

När hon kom upp till övervåningen stannade hon, chockad av de sönderslagna möblerna och glasskärvorna på golvet. Hennes synfält sögs ihop till en tunnel när hon såg Emma ligga i en blodig hög längst bort i korridoren. Böjd över henne stod en man med en kniv i handen.

Att hitta sin tonåriga dotter brutalt mördad och misshandlad till oigenkännlighet måste vara bland det värsta en förälder kan råka ut för. Ganska snart visar det sig dessutom att det hela är mer komplicerat än så. Specialagent Will Trent kallas in för att sköta utredningen. Till sin hjälp får han kriminalassistent Faith Mitchell. Tillsammans ger de sig ut på jakt efter den brutala mördare som verkar vara ute efter stadens rikaste flickor.

Det är en välskriven och mörk historia full av fart och vrede. Allting utspelar sig i Georgia, närmare bestämt Atlanta. Klasskillnaderna är närgånget beskrivna. Historien rör sig på flotta privatskolor likväl som i mer skamfilade kvarter.

Karaktärerna bär alla på sina egna hemligheter. Drasuten Will Trent är barnhemsbarnet som ingen ville ha. Han slåss i det tysta mot sin dyslexi och brottas med demoner från barndomen som inte vill släppa greppet. Dock visar det sig att han kommer att ha stor nytta av sin bakgrund i detta fall. Faith Mitchell tycker att han inte liknar någon annan polis hon träffat och motviljan hon från början känner byts gradvis till en ömsesidig respekt. Även Faith har svarta klumpar i sitt bröst. Som fjortonåring blev hon gravid och har livet igenom kämpat hårt för att skaffa en dräglig tillvaro för sig och sonen.

Dialogerna känns levande och bidrar mycket till att jag fattar tycke för poliserna Will och Faith. De är två grubblande själar som båda tampas med det förflutna och sina egna samt andras rädslor. Polisernas privatliv blir minst lika viktiga att följa som att brottet faktiskt klaras upp.

”Har du lust att gå och ta ett glas eller så?”
”Men herregud”, sa hon förskräckt.
Två sekunder för sent insåg han att han hade trampat i klaveret igen. ”Jag har en flickvän. En fästmö, menar jag. Vi är förlovade.” Detaljerna bara sprutade ur honom. ”Angie Polaski. Hon jobbade på sedlighetsroteln förut. Jag har känt henne sen jag var åtta.”
Faith verkade bli ännu mer bestört. ”Åtta?”
Will insåg att han borde stänga munnen och tänka på vad han sa innan han släppte ur sig det. ”Det låter mer romantiskt än vad det är egentligen.” Han var tyst någon sekund. ”Jag ville bara… du sa att du inte ville hem till ett tomt hus. Jag försökte… jag vet inte.”

Det är emellanåt rörande hur kollegorna försöker närma sig varandra. Hur påtaglig deras ensamhet är. Och just ensamheten blir som en röd tråd genom denna deckare. Hur man kan vara så erbarmligt alena fast man är bland andra människor. Och hur ens förflutna alltid biter en i nacken till slut.

Ps. Om det är någon mer än jag som undrar om Slaugther är ett taget namn av författaren så kan jag berätta att så är inte fallet. Det är ett gammalt släktnamn hon bär. Ds.