Krönika

Frosseriets dödssynd

Det började i en läsecirkel jag var med i. En av deltagarna pratade alltid om maten i de böcker vi hade läst. Jag brukade inte tänka så mycket på den, men hon var alltid där med hur den beskrevs, och hur karaktärerna förhöll sig till den. Efter ett tag insåg jag också vilken betydelse det som äts – och inte äts – i böcker faktiskt har.

Bland annat pratade vi om Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare. Mat är inte alls central utan beskrivs bara på ett fåtal ställen i romanen, men de partierna säger ändå väldigt mycket om karaktärerna. Det finns en scen där huvudpersonen Hilma åker tåg till Stockholm tillsammans med sin blivande man och går till restaurangvagnen för att äta lunch. Det överflöd som serveras där är otroligt för Hilma. Hon är van vid sin mors inställning att frosseri är en synd, och åkte man någon gång tåg så nog åt man medhavda smörgåsar. Senare i boken köper Hilma också med sig wienerbröd till sin mamma, wienerbröd som är det bästa hon vet. Men mamman äter dem inte direkt, istället lägger hon dem på en hylla i skafferiet och äter dem två dagar senare, när de hunnit förlora all frasighet. Eftersom ”att äta dem nygräddade skulle ha varit mer än Gud hade kunnat tolerera. Till och med kalla och talgiga snuddade de vid frosseriets dödssynd”.

När man väl börjat tänka på mat i böcker är det svårt att sluta. Nästan alltid finns det någon scen där mat föerkommer, nästan alltid säger det något om antingen karaktärerna eller boken som helhet. Jag läser Virginia Woolfs Ett eget rum där hon äter middag i en stor matsal på ett studenthem för kvinnor i Oxford, och missnöjd med maten börjar diskutera förutsättningarna för att överhuvudtaget kunna hjälpa kvinnor att studera. Det blir ingen rapphöna med vin så länge varje öre måste läggas på undervisning.

Jag läser Norrtullsligan av Elin Wägner där de fattiga kontoristerna tycks leva på mackor – det är det enda de har råd med och de kan dessutom inte laga mat hemma eftersom de bara är inneboende.

Jag hör på P1:s bokcirkel om Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami och hör hur även de tar upp maten – en stor del av bokens första kapitel ägnar huvudpersonen åt att koka och ibland äta också äta spaghetti, medan han väntar på sin fru som aldrig kommer. Det är något torftigt över den där spaghettin som så väl speglar huvudpersonen själv – till synes viljelös och tom, nästan mekaniskt utförande ”vanliga” sysslor. Som sagt äter han inte alltid ens upp maten, han verkar inte särskilt hungrig.

Mat är något så vardagligt att vi ofta inte ens reflekterar över det, men kan också vara en så stark källa både till njutning och ångest att det är det enda man tänker på. Något av det värsta jag stött på i kulturväg är för övrigt också matrelaterat: det långsamma, meningslösa ätandet till döds som karaktärerna genomför i filmen Brakfesten. Där finns matens alla sidor representerade: först njutning, smakorgier, överflöd, därfter sjukdom, kräkningar, illamående och slutligen hjärtattacker och brustna magmunnar. Det enda som fattas är mat i sin mest basala tappning: neutralt bränsle för överlevnad. Och kanske är just den aspekten av mat frånvarande i de flesta av dagens böcker, liksom allt mer i vårt samhälle. Vilket bara är en fördel i detta sammanhang: de mer problematiska och kulturellt betingade aspekterna av mat är onekligen mer intressanta att utgå ifrån när man pratar och tänker om böcker.

Alice Thorburn

Publicerad: 2011-06-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-02 22:15

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?