Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.