Gregor är elva år, han bor i New York. Det är sommar och alla barn har åkt iväg på ett läger – utom Gregor som måste stanna hemma och passa sin tvååriga lillasyster, kallad ”Boots”, medan hans mamma jobbar. En dag går de ner i tvättstugan, Gregor och Boots. Och där, i ett hörn, hittar Boots en lucka, hon faller ner i den och Gregor måste falla efter.

Efter denna Alice i Underlandet- och Narnia-aktiga inledning fortsätter äventyret. Gregor och Boots kommer till Underjord, ett land där det finns människor (om än annorlunda från dem som finns Ovanjord), och en rad andra varelser som känns igen – men i fel storlek. Jättelika kackerlackor, fladdermöss, spindlar och råttor, som talar människospråk (lyckligtvis samma språk som både Gregor och Boots och människorna i Underjord) och har en helt annan relation till människor än vad Ovanjordsversionerna har.

Det visar sig att Gregor är den ”krigare från ovan” som en profetia talar om och äventyret eskalerar. Ett äventyr som väcker Gregors hopp om att kanske kunna återse sin pappa – han som försvann för två år, sju månader och Gregor minns inte längre hur många dagar. Men det är också ett farligt äventyr, en resa i mörkret, en kamp mot elaka råttor, en resa som alla inte kommer överleva.

Suzanne Collins, författaren till Hungerspelen, har med Gregor från Ovanjord, som är första delen i en trilogi om landet Underjord, skrivit en berättelse om maktrelationer. Om människan som ett slags överlägsen varelse – även i en värld där djur verkar vara mer jämlika (eller – människolika). Om ett misslyckat försök att leva i jämlikhet. En värld där det är lätt att dra paralleller till en icke-fiktiv värld och former av diskriminering som sker här. På ett liknande sätt som i Hungerspelen använder Collins världen i berättelsen till en sorts samhällskritik. En kritik som jag kan dela. Samtidigt finns det grejer som får stå oemotsagda. Som kärnfamiljs- och tvåsamhetsnormen – att en rad klassiska och kanske klyschiga normer inom äventyrsberättelsen inte problematiseras, utan bara fortsätter få finnas. (Vilket inte behöver vara dåligt – men som ibland behöver påpekas – kanske särskilt när det rör sig om en text som är liksom lite kritisk, kanske.)

Det finns godhet och ondska i Underjord. Råttorna är onda – åtminstone deras nuvarande kung – och människor och fladdermöss är goda. Det är tydligt. Inte komplicerat. Eller? Kanske kan senare delar röra till det.

Det händer saker i Underjord. Ibland för mycket. Actionscenerna tenderar ibland att bli för mycket action, så att allt känns ologiskt. Exempelvis frågar jag mig flera gånger vad som plötsligt händer med Boots mitt i striden. Vart tar hon vägen? Annars är den tvååriga flickan en stor del av behållningen, en intressant och rolig karaktär, tillika berättelse. Och en symbol för en värld som på riktigt är jämlik och god (vilket kanske är klyschigt, men ändå rätt fint).