Recension

: Dödens labyrint
Dödens labyrint Suzanne Collins
2013
Bonnier Carlsen
5/10

Råttor och underjordsgrejer

Utgiven 2013
ISBN 9789163874369
Sidor 331
Orginaltitel Gregor and the Prophecy of Bane
Översättare Lottie Eriksson

Om författaren

Suzanne Collins bor i Connecticut och studerade dramatiskt skrivande vid NYU. Hon började som manusförfattare för barnteve och har bland annat skrivit barnboksserien om Gregor i Underlandet (2003-2007) och ungdomstrilogin Hungerspelen (2008), Fatta eld (2009) och Revolt (2010).

Sök efter boken

När jag var liten var mitt favoritdatorspel ett inte så avancerat ett med Rosa Pantern som huvudperson. En gick runt i en skräckfantasivärld och löste mysterier. I en bana träffade Rosa Pantern en råtta. Råttan sjöng en sång om hur råttor genom århundraden blivit syndabockar, utstötta, de onda.

Jag tänker på den sången när jag läser Suzanne Collins Dödens labyrint, den andra boken i serien om Gregor från Ovanjord. Gregor, en vanlig tolvåring från New York, råkar återigen hamna i underjorden tillsammans med sin lillasyster. Underjorden där lilaögda människor, gigantiska råttor, gigantiska kackerlackor och diverse andra stora smådjur delar utrymmet – och det inte så fredligt. Och återigen är det råttorna som är skurkarna, de som hotar att ta över människovärlden.

Jag tänker på sången. Varför skyller alla på råttorna? Varför är råttorna så himla onda? Jag tänker att det här är en bok där råttorna som kollektiv görs onda (igen!) och att de undantag som finns (de inte så onda råttorna) närmast förstärker den här tendensen.

Detta om råttorna, typ. Dödens labyrint är alltså del två i Collins Krönikan om Underjord. En serie om detta land under den ”vanliga” marken, som på många sätt lever sitt eget liv, med egna lagar – men som samtidigt är helt beroende av Ovanjord, eftersom ett antal profetior, skrivna av en ovanjordare för länge sedan, knyter ihop Ovan- och Underjord, och skriver in Gregor i hela underjordshistorien. En värld präglad av förutbestämda grejer, något som liksom sätter en stämning.

Det är något av en blandning av Harry Potter- och Narnia-historia. Ovanjordsmugglare som går genom magiska dörrar i tvättstugor. Och det blir en sån där beskrivning av ett samhälle, där allt går att applicera på ovanjordspolitiken, på ett eller annat sätt. En beskrivning av makt- och beroenderelationer. Av hierarkier och diskriminering av grupper och hur kampen/relationen mellan dem blir obehagligt/komiskt/skrämmande likt någon sorts skolgårdsmobbing och där allting liksom verkar kokas ner till en sorts känsla av att det alltid kommer vara omöjligt att vara vänner.

Jag tänker att detta är en ganska lovande grej. Ändå lyckas Dödens labyrint aldrig riktigt gripa tag i mig. Det känns aldrig riktigt angeläget. Är det brist på spänning? Kanske, men jag lutar åt att det snarare är bristen på mysighet som kontrast till äventyret och osäkerheten och känslan av att inte riktigt vara helt inne i den där magiska världen som gör mig oengagerad. Miljöbeskrivningarna är, trots goda förutsättningar, tråkiga. Dessutom finns det en ganska stor förutsägbarhet i hela projektet. Som att jag tänker att nästa bok (OBS. ENORMT MYCKET SPOILERVARNING PÅ FORTSÄTTNINGEN AV DETTA STYCKE!) kommer handla om hur Gregor måste rädda Luxa (underjordsprinsessan som han har ett slags hatkärleksförhållande till) och att Luxa sedan kommer besöka Ovanjord och bli en sort underjordare i New York. Tror det kommer hända.

Alltså, spännande intrig, inte så spännande framställning. Men, helt okej.

Anna Nygren

Publicerad: 2013-11-01 00:00 / Uppdaterad: 2013-10-30 21:01

Kategori: Recension | Recension: #5440

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?