Mitt första möte med Karin Slaughter var hennes fristående deckare De Vackraste från 2015. Att säga att mina förväntningar var höga vore en underdrift. Slaughter – bara namnet låter ju som rena drömmen för en deckar- och skräckfantast, inte sant? I mina öron klingade det i alla fall vackert – och min nyfikenhet blev knappast mindre när jag fick reda på att hennes böcker nominerats till Svenska Deckarakademins pris för bästa översatta kriminalroman. Dessutom hade hennes böcker fått utmärkta recensioner av Dagens Nyheters Lotta Olsson, en kvinna som, om ni frågar mig, har ypperlig smak när det kommer till böcker.

Dessvärre byttes min förväntan snabbt ut mot såväl besvikelse som förvåning. Var det denna tunna intrig med så otroliga vändningar att Dan Brown hade skämts, pappdockor till karaktärer och stolpiga dialog som fått såväl deckarakademi som recensenter att gå i spinn? Jag var på riktigt tvungen att dubbelkolla, men jo -så var det. Försynt frågade jag i en facebookgrupp för litteraturälskande tjejer ifall det fanns någon som kunde förklara bokens storhet för mig…men fick istället enbart svar från personer som höll med i min kritik.

Jag är dock inte den som ger upp så lätt, tänkte att jag kanske bara haft otur att välja fel verk av Slaughter och bestämde mig för att vid första bästa tillfälle ge henne en chans till. När chansen att få recensera hennes verk Fraktur dök upp slog jag således till.

Fraktur är, till skillnad från De Vackraste, inte fristående utan en del i en serie om kriminalkommisarien och mordutredaren Will Trent. Det går dock bra att läsa den fristående, visserligen är det uppenbart att det finns saker som har hänt innan – men Slaughter ger så pass mycket bakgrundsinformation att man som läsare gott och väl hänger med ändå.

Så. Gjorde jag rätt som gav Slaughter en andra chans? Tja, fullt så dålig som De Vackraste var inte boken. Intrigen, en tonårsflicka död och den andra saknad efter vad som verkar vara ett mycket brutalt överfall, är mer trovärdig och dessutom hyfsat spännande. De mest konstiga vändningarna lyser med sin frånvaro. Karaktärsskildringarna och dialogen är dock fortfarande inte något som imponerar. Visserligen förses de olika personerna med bakgrund och drivkrafter – men som läsare lär man aldrig riktigt känna dem ändå. Deras personligheter beskrivs snarare än visas, vilket gör att intrycket av pappdockor finns kvar. Ett plus är dock den kvinnliga polisen och fd tonårsmamman som blir Trents sidekick. Ska man ha en pappdocka ska det åtminstone vara i form av en cool brud.

Nåväl. Efter att ha läst färdig boken har jag förlikat mig vid tanken på att Karin Slaughter, namnet till trots, inte är min cup of tea. Ifall det beror på att hon har storheter jag inte begriper mig på eller något annat låter jag vara osagt. Skulle jag rekommendera boken? Tja, om du har läst Slaughter innan och gillat det hon skrivit – kör! Om inte, låt såväl den här boken som Karin Slaughter över lag vara. Du missar inget, skulle jag säga.

Kommentar: Fraktur gavs ut på svenska första gången 2011, och recenserades då på Dagens bok av Anna Liv Lidström. I år kom den ut igen, i ny översättning och på nytt förlag. Eftersom det gått ganska många år sedan den gavs ut första gången recenseras den på nytt.