Recension

: En sista riktig kyss
En sista riktig kyss James Crumley
2008
Modernista
7/10

På spaning efter allt som flyr

Utgiven 2008
ISBN 9789185453849
Sidor 280
Orginaltitel The last good kiss
Översättare Niclas Nilsson
Först utgiven 1978

Om författaren

James Crumley (1939-2008) föddes i Texas. Han var deckarförfattare och hans kriminalromaner har hårdkokta huvudpersoner som rör sig i ett Amerika i vietnamkrigets fotspår. ”En sista riktig kyss” är den första av hans romaner som blivit översatt till svenska.

Sök efter boken

Det är inte alltid så spännande med råbarkade detektiver med alkoholrelaterade problem och trassligt själsliv. Speciellt då hela kriminalromansgenrens omfång formligen exploderat under det senaste decenniet och där fortfarande herrar som Kurt Wallander och Martin Beck är ikoner som för evigt har inpräntat de manliga huvudrollsinnehavarnas strävsamhet och rättspatos i den svenska deckartraditionen.

I James Crumleys En sista riktig kyss, som nu översätts för första gången till svenska, finns också denna manliga idealbild av bistra män med själsligt bagage och dyster uppsyn som rycker ut för att ställa saker till rätta, mer eller mindre lyckosamt visserligen. Dock ska det inte glömmas bort att denna bok utkom för första gången 1978 och alltså är samtida med de sena böckerna om Beck. Här är det den amerikanska västkusten från en mindre idyllisk sida som beskrivs. Hippikollektiven håller på att försvinna och det som finns kvar av blomsterbarnen är mer drogmissbruk och utslagenhet än fred och förståelse. Alla män måste förhålla sig till andra världskriget och vietnamkriget, deras minnen därifrån eller brist där på är ständigt närvarande. Alkoholen flödar och bilar och samhällets sjaskighet är det som driver både huvudpersonen och berättelsen framåt.

I En sista riktig kyss får i vi möta C.W. Sughrue. Han är privatdetektiv och bartender och gör lite av varje. Han åtar sig att spåra upp en känd författare som just nu befinner sig på suparresa någonstans i västra USA. Sughrues uppdrag är hitta författaren innan denne super ihjäl sig. Det tar ett bra tag att finna författaren och Sughrue får besöka många tragiska syltor och sorgeliga barer på sin resa. I baren där privatdetektiven slutligen finner författaren får han även ett nytt uppdrag. Barägarinnans dotter har varit försvunnen i 10 år och Sughrue ombeds att använda några dagar till att söka efter henne.

Historierna vävs snyggt ihop. Det går inte att se från början hur länkarna kommer att se ut eller hur nätet så sakta börjar dras ihop mot slutet. Dialogerna är karga och historien berättas i jag-form, men beskrivningarna både av persongalleriet och av samhället i stort lägger en god grund för berättelsen. Porträtten av både huvudpersonen och av den eftersökta författaren är levande i sin klyschighet och svårmodet känns inte påklistrat. Sexualiteten är fri men trots detta mansdominerad. Kvinnorna är slitna av årens gång och de är minst lika olyckliga som männen. Dock saknar kvinnorna den självklara våldsamhet som männen besitter och de behöver till viss del räddas, stöttas och försvaras. Alla karaktärer är stereotypa men alla ges också möjlighet att bryta mot sin egen stereotypitet någon gång i berättelsen. Det ger liv åt figurerna och blir undantagen om bekräftar regeln.

Jag sträckläser En sista riktig kyss. Jag förvånas över vändningarna, förfasas över våldet och kylan och fascineras av alkoholens strida ström längs vägarna. Klyschigheten finns i min läsning av historien men inte lika direkt i berättelsen själv. Om de dryga trettio åren mellan första utgåvan och dagens översättning tas bort skulle jag inte känna igen typerna i boken så väl. Visst är karaktärerna könsstereotypa men det vävs ihop med deras personteckningar och med samhällsbeskrivningen och jag känner mig inte irriterad, utan mer sorgsen under min läsning.

Modernista kallar denna serie av deckare för "Pulp" och En sista riktig kyss är den tredje i ordningen som förlaget ger ut under denna flagg. Pappret är grovt och utgåvan ser tufft billig ut med sina mjuka pärmar. Jag är mycket förtjust i hela upplägget och är på sista sidan bedrövad över att min flykt in i det amerianska 70-talet, där alla har minst ett vapen, dricker för mycket sprit och är resignerat desillusionerade, nu är över.

Textutdrag (Visa/göm)

Åsa Pettersson

Publicerad: 2009-01-02 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-08 08:15

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3168

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?